sätt är kravet på individens samvetsfrihet förenligt med den av staten i viss utsträckning krävda religionsenheten för bevarandet av lugn och säkerhet.®- Samtidigt som Nelander i sin undervisning pläderar för en vidgning av den fxjlitiska toleransen och betonar detta allt starkare, fasthåller han hela tiden vid det grundläggande kravet, att en vidgning får ske endast om den ej innebär en fara för staten. Det är här gränsen går för den politiska toleransen i religionen. Statens lugn och säkerhet är den yttersta gränsen. Detta gäller också, vilket närmre skall utredas nedan, toleransen inom kyrkan. Både tolerantia p)olitica och tolerantia ecclesiastica begränsas av statsändamålet, finis reipublicae. I den stora kyrkorätt Nelander utarbetadö på 1780-talet efter sitt avskedstagande från professuren accentueras ytterligare dessa synpunkter. I förhållande till hans tidigare underv isning återspeglas även i denna en alltmer ökad förståelse för toleransen. De humanitära motiven börjar i denna hans kyrkorätt spela en allt större roll. En kyrka i ett land, heter det i Nelanders kyrkorätt, kan vara antingen ”approbata”, då den inte endast blir beskyddad utan även gynnad framför andra kyrkor, så att den har fullkomlig frihet till offentlig religionsutövning och dess medlemmar har alla medborgerliga rättigheter. Denna religion kallas då ”dominans” eller rådande. En religion eller kyrka kan också vara ”tolerata” eller tåld, vilket innebär en villkorlig frihet. Dess gudstjänst är antingen offentlig eller enskild, ”publica” eller ”privata”. En kyrka som är ”reprobata” däremot är utan allt beskydd och tvärtom förföljd. Om en stat inte tillåter mer än en religion, blir dennas bekännare en ”ecclesia approbata” och alla andra religioner ”reprobatae” eller möjligen ”toleratae”. Så har länge varit fallet ända fram till reformationstiden. Därefter har likväl ”mer ljus och mer frihet” gjort, att i många länder flera religioner tillätes offentlig religionsutövning. Detta synes bäst i England, Holland vx-h Tyskland. I några amerikanska delstater har steget tagits fullt ut på så sätt. att alla religioner har lika frihet.®^ Den politiska toleransen religionerna emellan har bestritts av^ många, fortsätter Nelander. Man har påstått, att inbördes hat och tvedräkt genom en dylik tolerans skulle förorsaka, att föreningsbandet som bör vara mellan medborgarna upplöses, och att den sanna religionen skulle blottställas. ”Men dessa äro skäl, som i vår tid blivit så maktlöse, att de för denna Högsta Maktens rättighet icke kunna lägga något hinder i vägen.”®"* Att intolerans kunnat råda förklarar Nelander med, att man tidigare ofta ej skilt mellan lärosatserna som sådana och dessas verkan på stat och regering. Att man ej skilt häremellan har medfört, att man blott av ”fördom” om en stats och regerings lidande ej tillåtit flera religioners utövning. Så har merendels skett i både katolska och protestantiska läncfer. Detta har också lett till, att man varit villrådig beträffande ana92 Se belägg i not 87—88. 93 Nelander, Academiska Föreläsningar såsom Utkast til et Jus Ecclesiasticum Universale, kap 12 § 38, K 134, UUB. 94 Ibm kap 15 § 39. 125
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=