Beträffande den politiska toleransen framhåller även Nelander den från Pufendorf och senare av Thomasius vidareförda satsen, att åtskillnad i religionen ej i och för sig ”per se” utgör en fara för statens lugn och säkerhet. Ur religionen som sådan uppstår aldrig något för staten skadligt. I en stat kan därför ur principiell synpunkt sett finnas skilda religioner. Att hysa olika religionsuppfattningar innebär ej. att man inte skulle kunna leva ”socialiter” i staten. Skiljaktigheten innebär ej ”per se” någon fara för staten. T\'ärtom kan med exempel från t ex Holland och England belysas, att en vidsträckt tolerans kan vara till gagn för en stat.®^ .Alla som ej handlar på ett sådant sätt, att de skadar statens ändamål, bör därför tålas inom denna. Detta gäller oavsett religionsbekännelse. Huvudprincipen för den politiska religionstoleransen blir därmed för Nelander, att om tolerans i religionsfrågor ej skadar statens ändamål, kan och bör den tillåtas. De statsrationella skälen, individens samvetsfrihet och tanken på religionens oförenlighet med tvång blir därmed för Nelander de utgångspunkter, från vilka den p)olitiska toleransen för främmande trosbekännare skall bedömas.®® De praktiska konsekvenser av dessa principiella utgångspunkter som dras i Nelanders undervisning visar på en allt större förståelse för och betoning av denna tolerans. Naturligtvis bejakas i hela hans undervisning det berättigade i den rätt de reformerta religionsbekännarna fått 1741. Inget tvivel kan råda om denna rätt. Ur statens synpunkt kan hos de reformerta ej uppvisas några trossatser, som är skadliga för staten. I sina föreläsningar behandlar han även religionstolerans för t e.x romersk-katolska kyrkans trosbekännare, judai', anabaptister och kväkare, vilka ännu ej erhållit en motsv^arande rätt. Äv^en dessa skulle enligt Nelanders undervåsning kunna få rätt till offentlig religionsutövning, försåvitt de levde lugnt och inte förfäktade lärosatser, som innebar en fara för staten. Trots att somliga religionsbekännare ej har fullständig frihet i sin religionsutövning, kan man likväl ej säga, att samvetsfrihetens princip för dem kränkes. Ingen tvingas att antaga en religion han håller för falsk. Samvetsfriheten skulle ej heller kunna sägas råda, om alla de, som ej kom överens i religionen, utstöttes ur staten. Något sådant sker ej heller. Vässerligen kan ej alla ha fullständig frihet, dvs rätt att utan inskränkning offentligt utöva sin religion, men de flesta har likväl en begränsad sådan, i det de har rätt att privat utöv'a den. På så 89 Ibm. 90 Ibm. Ibm. På vad sätt anabaptister, kväkare och katoliker kan utgöra en fara för staten behandlas även i flera dissertationer under Nelanders presidium. Se särskilt Nelander-Dahlbom, De religione reipublicae noxia, 1748 § 5 ff. Dissertationen bygger till stor del på J F Buddeus, Theses theol. de athcismo et superstitione varii observationibus illustratae, 1717 samt dennes Dissertatio de concordia sacerdotii & imperii, 1717. Aven Königs kyrkorätt åberopas i denna dissertation. NelanderDrysén, De haeresis politica, 1757 § 5 ff. Om denna dissertation se ovan s 66 not 72. 91 124
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=