offentlig utövning av sin religion. Dessas förekomst visar emellertid, att brytningen mellan en äldre och nyare syn på toleransen varade in på 1760-talet också i den akademiska undeivisningen och därvid hade en kvardröjande tendens. Snart nog kom emellertid den alltmer vidgade toleranssynen att helt dominera. c. Den vidgade toleransen. I synen på toleransen för främmande trosbekännare hade under förra hälften av 1700-talet framför allt statsrationella skäl åberopats både av dem som var mot tolerans och av dem som pläderade för denna. Somliga framhöll, att det var för staten bäst, om enigheten bevarades. Andra betonade tvärtom, att det bästa för staten vore en vidgad tolerans. Främst åberopade man i detta senare fall de merkantila motiven. Bådadera synsätten såg toleransfrågan ur statsnyttosympunkten och menade sig argumentera rationalistiskt. Från 1770-talet börjar även andra motiv spela en alltmer betydande roll i argumentationen för en vidgning av toleransen för främmande religionsbekännare. Vid sidan av den rationalistiska motiveringen framföres även en humanitär motivering. Detta sammanhänger med ett allt starkare betonande av den enskilde medborgarens rättigheter. I toleransfrågan kunde statens och individens intresse ställas mot varandra. Under senare hälften av' 1700-talet betonades allt starkare den senare parten. Staten och individen blev mer jämbördiga parter i religionsfrihetsfrågan, när denna applicerades på främmande trosbekännares rätt till offentlig utövning av sin religion. Argumenteringen för en vidgad tolerans försköts därmed. Toleransen var nödvändig sett ”ex principiis humanitatis”, vilket gällde individen, och nödvändig ”ex principiis publicae utilitatis”, vilket gällde staten. Denna nya argumentering för en vidgning av toleransen utgör tillika en parallell till den förändrade syn på straffet, som föregick strafflagsreformerna.Liksom i denna senare fråga går också i religionsfrihetsfrågan en gräns omkring 1770. Detta betyder likväl inte, att de humanitära motiveringarna omedelbart slår igenom. Fortfarande kunde i den akademiska undervisningen argumenteras uteslutande från en statsutilistisk ståndpunkt för en vidgning av främmande trosbekännares rätt till offentlig religionsutövning. Den främste representanten härför är L Colling, Nehrmans efterträdare vid Lunds universitet 1753—1785. Till skillnad från sin företrädare uttrycker Colling en positiv syn på toleransen för utlänningar. Visserligen förhåller det sig så, att överheten bör värna om bekännelseförpliktelsen för landets egna barn®^, men detta hindrar ej, att främmande trosbekännare tillåtes offentlig religionsutövning ”för manufakturernas skull”. Denna religionsfrihet kan vara av olika beskaffenhet. ”Jus simultanei” uttrycker rätten till religionsutövning för främmande trosbekännare. Denna kan antingen försiggå privat och i enskilda hus och således vara en tolererad reliSe härtill Anners 1965 passim. Se nedan s 163 ff. 83 84 121
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=