Dock v'ill cj König vara med om en helt obegränsad religionsfrihet för främmande trosbekännare. Mssa åsiktsriktningar bör överheten förhindra. Så t ex bör ej de tålas, som bekänner en religion, genomvilken alla överhetens befogenheter i andliga saker förnekas. Som exempel på detta nämns ”munkar och jesuiter”, vilka därför bör vara förbjudna att komma in i landet. Vidare bör ej ”fanatiska” anabaptister tålas. Dessa är utan varje norm och regel och kan ej anses vara dugliga ledamöter i en borgerlig societet. Ej heller bör de tålas i staten, som genom spetsiga påfund kastar själva religionen överända i staten, överheten bör för övrigt tåla alla dem, vilka ej utgör någon fara för den ”allmänna ron”. Så länge en person håller sig till lagar, stadgar och ordningar skall han för religionens skull ej bli sökt eller förolämpad.®^ Både Nehiman-Ehrenstråle och König utgick från samma naturrättsligt präglade statsuppfattning. Trots detta kom de till helt olika resultat i fråga om önskvärdheten a\^ en \idgad religionsfrihet för främmande trosbekännare. En i förhållande till dessa mer indifferent och pragmatisk ståndpunkt återfinnes i Johan Ihres underx isning. Även denne behandlade utförligt frågan om toleransen i sina föreläsningar, förutom att problemet ingående behandlades i ett flertal dissertationer under hans presidium. I sina föreläsningar över jus publicum med ledning av Gribners Principia iurisprudentiae naturalis®® framhåller han, att det ej går att principiellt fastställa, huruvida det är nyttigt eller skadligt för ett land att tillåta flera religioner offentlig religionsutövning. Det kan ej anses vara nödvändigt för en överhet att tillåta fri religionsutövning för alla. Den som inte gillar landets lagligt bekräftade offentlig,a religion kan ju enligt Ihre låta bli att komma in i landet. Den främmande religionsbekännare, som redan befinner sig i landet kan antingen flytta ur detta igen eller ha sin ”devotion” hemma hos sig i hemlighet. Sålunda kan man enligt Ihre säga, att en begränsning av den offentliga religionsutövmingen i ett land är fullt förenlig med den individuella samvetsfrihetens princip. Genom att ingen tvingas att antaga en religion, är en begränsning 67 Ibm kap 4:30—34, där 1667 ars religionsstadga § 3 citeras: ”1 anseende af blotta Religion skal ingen som eljest af en Christen Troo är, blifwa sökt eller förolämpadt, så länge han effter wår Lag, Stadgar och Ordningar sig rättar och förhåller” samt 1742 års samvetsfrihetsbrev. Se även Königs Lärdomsöfning, tom 4 Angående lagfarenheten i politie-mål, 1746 s 12. ”Hjelpmedel, som bidraga til inbyggarnes förkofringar, äro, et måtteligit lefwernessätt; Naturalisationer; inkallande af främmande; fri Religions öfning; En skälig och cj despotisk regering; Colonier,” Samma syn ges uttryck för även i H J Voltemats Anwisning til hela Statskundskapen, 1742 s 16 f, 112 f. Också denna lärobok vmr avsedd för den akademiska undervisningen. Om H J Voltemat (1723—1765) docent i fil fak i Uppsala 1745, sedermera professors titel och kammarråd samt dennes arbeten och dessas an\'ändning i den akademiska undervisningen, se Annerstedt 3; 1, 1913 s 174, 269 ff, 298 f, 3:2, 1914 s 350 f, 358, 367. 68 Om dessa se ovan s 31 f. Gribner hade uttryckt sin syn på toleransfrågan på följande sätt. ”Tolerantia errantium luri Publ. Vniu. non repugnat. Imo utilis saepius, aliquando neceessaria, plerumque licita est”. Gribner, Principiorum iuris prudentiae naturalis libri IV', 1748 bok 2 kap 4 § 2. 115
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=