Detta är för Nehrman en självklarhet vad beträffar ”landets egna barn”.^’^ Likväl tillätes de som är av annan religion att vistas i landet för handels och hantverks skull. Dessa personer äger samma trygghet och säkerhet som andra, så länge de lever i stillhet. Detta förhållande gör, att man därför kan säga, att tvång ej förekommer i frågan om utlänningars religionsutövming i landet, framhåller Nehrman. De har frihet att utöva sin religion och hålla sina gudstjänster för sig. Ingen har tvingats eller kan tvingas att antaga landets religion.^8 ^ andra sidan vill Nehrman ej vara med om en utvidgning av religionsfriheten. I frågan om de reformertas rätt till offentlig utövning, vilken hade beviljats 1741, intar han en något avvisande hållning. De reformertas utövning är inte ”absolute” utan ”restricte publica” och tolererad, framhåller han, mot att förut ha varit ”reprobata”.^® En utökning av toleransen skulle emellertid få svårare följder i Sverige än t ex i Holland. De merkantila skälen, som brukade åberopas för en vidgad tolerans för främmande trosbekännare avvisas på ett sätt, som påminner om de tankar, som anförts i den ovan behandlade dissertationen under Arvid Mollers presidium 1726.®® Något bryskt framhåller Nehrman helt kortfattat, att manufakturerna kan med tiden drivas lika väl av lutheraner som av andra.®^ Den motsatta linjen, som innebar ett kraftigt försvar av toleransen och av utlänningars rätt till offentlig religionsutövming, framföres i ett kyrkorättsligt arbete tryckt 1746 och författat av lagmannen över Västmanland och Stora Kopparbergs län Christian König. Detta arbete är den enda tryckta, större sammanhängande kyrkorättsliga framställning, som framkom i Sverige under förra hälften av 1700-talet. Arbetet ingår som en del i det stora verket Lärdomsöfningar, omfattande elva delar och utkommet under åren 1745—1752.®^ Skilda delar av det omfattande verket kom också att användas i den akademiska undervisningen, främst vid Uppsala universitet. Således låg den kyrkomans undervisning i kyrkorätt i K 131, K 132, W 475 och W 476 i UUB, T 162 i LiSB, Be 16, VSB, Jurisprudentia ecciesiastica i SKaSB, Kort Inledning til Jurisprudentiam Ecciesiasticam i GUB samt för diskursen dessutom Jus ecclesiasticum i Nehrman 19, LUB. 57 Se härtill nedan s 150 ff. 58 Se belägg i not 56. 59 Se härtill i synnerhet Inledning till Then Swenska Jurisprudentiam Ecclesiasticam. . . diskursen § 26, W 476, UUB. Anteckningarna härstammar från Nehrmans föreläsningar i kyrkorätt 1752. 60 Se ovan s 106 ff. 61 ”Politici säga, att tolerantia religion wore nyttig för manufacturernas upkomst, men de kunna med tiden likwähl drifwas af lutheraner, som av andra”. Nehrmans Jurisprudentia ecciesiastica och anmärkningen till densamma, kap 2 § 26 samt anmärk till denna §, Nehrman 19, I UB. Samma skäl mot en vidgning av toleransen hade åberopats av prästeståndet på 1720-talet. Se härtill Staf 1969 s 103 f. 62 Christian König (1678—1762) verkade som sekreterare i kommerskollegium innan han 1723 blev lagman. Om honom se Annerstedt 3: 2, 1914 s 298, 3: 1, 1913 s 288 ff, Almquist 1946 s 30. Den kyrkorättsliga delen anmäldes i Salvius Lärda Tidningar nr 36 1746. 8 — Stat, religion, kyrka 113
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=