tid framöver. En del ställde sig avsdsande till en utvidgning av religionsfriheten för inflyttade utlänningar och gav uttryck för en förbehållsamsyn även på den redan år 1741 beslutade religionsfriheten för reformerta bekännare. Kravet på religionsenhetens bevarande som det för samhället bästa dominerade för dessa. Andra åter betonade, likaledes utifrån statsnyttosynpunkten, att det för staten bästa vore, att främmande religionsbekännare i ökad utsträckning erhöll rätt till offentlig religionsutövning. I det senare fallet betonades inte endast statsnyttosynpunkten utan äv'en starkare den individuella samvetsfrihetens princip. Dessa moment skjuts i förgrunden alltmer. Utifrån samma naturrättsligt orienterade uppfattning om staten kunde man därför komma till helt skilda resultat i synen på hur kravet på religionsenhet inom landet och religionsfrihet för den enskilde individen skulle förenas. För en del förblir enheten i religionen rikets grundval, andra åter uppfattar denna enhet som skadlig, då den förhindrar att de fördelar uppnåddes, vilka kunde vinnas genomatt utlänningar slog sig ned i landet. Kravet på religionsenhet uppfattades tillika som stridande mot den enskildes samvetsfrihet. Den betydelsefullaste företrädaren för den mer restriktiv^a inställningen inom den akademiska undervisningen är Nehrman-Ehrenstråle. Denne tillhör också den äldre reformskolan inom upplysningstidens sv^enska rättshistoriska utveckling.54 För honom är frågan om enighet i religionen en huvudtanke, som han fasthåller vid i hela sin akademiska verksamhet. Om man i andras undervisning kan märka förskjutningar i toleransfrågan på så sätt, att kravet på enighet mer och mer skjutes undan och nedtonas, fasthåller Nehrman hela tiden vid samma syn. Enighet i religionen är den kraftigaste grundvalen till ett varaktigt regemente, framhåller han ständigt i sin undervisning under åberopande av RF 1720 § 1 och 1735 års religionsstadga. Detta gäller såväl hans föreläsningar över svenska jus publicum som över kyrkorätten. Då Nehrmans eget exemplar av föreläsningarna över svenska jus publicum finns bevarat liksom också talrika anteckningar, går det att med bestämdhet påstå, att han i föreläsningarna i sv'ensk statsrätt hållit fast vid denna grundsyn.^^ Samma gäller även hans undervisning i kyrkorätt. Dels hans eget föreläsningsmanuskript, dels det exemplar därav som var avsett för tryckning, och dels talrika bev^arade kollegier från olika år bekräftar, att han också i sina kyrkorättsliga föreläsningar fasthållit vid detta krav på enighet i religionen som rikets grundval.^® 54 Se härrill Anners 1965 s 131 ff. 55 Nehrman, Jus publicum, avd 1 kap 4 § 36, avd 2 kap 2 § 8, J 118, LiSB, Nehrman, Swänska ius publicum, avd 1 kap 4 § 36, avd 2 kap 2 § 8, Nehrman, 26, LUB, Then Swänska Stats Lagfarenheten. Utgifven af David Nehrman, avd 1 kap 4 § 36, avd 2 kap 2 § 8, SKaSB, Nehrman Jus publicum, avd 1 kap 4 § 36, avd 2 kap 2 § 8, P: 1, Tryde kyrkoarkiv, LLA, Anmärkningar öfwer Sw. Ius Public: . . . 1740, avd 1 kap 4 § 36, avd 2 kap 2 § 8, Nehrman 2, LUB, Annotationes circa Ius Publicum Regni Svec: . . . David Nehrman, avd 1 kap 4 § 36, avd 2 kap 2 § 8, B. 765, KB. 56 Nehrman, Jurisprudentia ecclesiastica, kap 3 § 1, J 137, LiSB, dens., Jurisprudentia Ecclesiastica, kap 3 § 1, J 136, LiSB. Se härtill även anteckningar efter Nehr112
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=