man noga hålla fast vid, att andra religioner tolereras endast på så sätt, att de ej utesluter bevarandet av den rätta religionen. Detta är den världsliga överheten förpliktad att hålla ögonen på. Då i synnerhet den sanna evangeliska religionen blomstrar i ett rike, så försyndar sig en överhet både mot denna religions bekännare och mot omtanken om dessa, som blottställer denna rätta religion genom att tillåta offentlig religionsutövning åt andra religioner. Om den romersk-katolska råder enligt avhandlingen ingen tvekan. Sett ur statens synpunkt tenderar denna religionsuppfattning att undertrycka den världsliga överhetens majestas. Också beträffande de reformerta råder tveksamhet. Därför bör enligt avhandlingen kung Fredrik prisas, som i sin försäkran 1720 § 1 givit ett högst efterföljansvärt exempel för sina efterträdare på att den sanna evangeliska läran skall förbli obesmittad i riket, och inte velat bevilja offentlig religionsutövning åt några andra utom åt denna religions bekännare.®^ Om också Dahlman kan tänka sig en viss tolerans i religionsfrihetsfrågan på så sätt, att vissa främmande trosbekännare, som tillför landet förmögenheter eller på andra sätt gagnar det, bör tolereras, så är det ej fråga om, att han pläderar för rätt till offentlig religionsutövning för dessa. I denna fråga fasthåller Dahlman vid den gamla ståndpunkten att enighet i religionen är det för landet bästa. Detta understrykes också med citat från grundlagarna och olika religionsstadgar. De merkantila skälen för en vidgning av toleransen för främmande religionsbekännare biyter sig emellertid fram även i denna dissertation. Utländska trosbekännare kan vara nyttiga för landet och bör därför tolereras blott de håller sig i stillhet och utövar sin religion privat. Kravet på religionsenhet bryter sig därmed mot kravet på religionsfrihet, båda sedda utifrån rent statsrationella och statsutilistiska synpunkter. Genom att tillerkänna de främmande religionsföivanterna rätt till privat utövning av sin religion menar sig avhandlingen ha förenat dessa olika krav. En utökning av denna rätt till att omfatta även offentlig religionsutövning för andra bekännare avvisas därför starkt. b. Brytningen mellan restriktiv oeh mer tolerant syn 1740—1770. Från och med 1740-talet kom bntningen i Sverige mellan en mer restriktiv syn på religionstoleransen för främmande trosbekännare och en allt starkare accentuerad tolerant syn att prägla religionsfrihetsdebatten också inom den akademiska undeivisningen. I och med 1741 års kungörelse om rätt för bekännare av den engelska och reformerta kyrkans lära till offentlig religionsutövning, blev också klimatet g\nnsammare att plädera för att denna rätt skulle utökas att gälla även andra kyrkors bekännare. Detta betyder emellertid inte, att denna mer toleranta inställning omedelbart fick överhanden inomden akademiska undervisningen. Visserligen kom den att dominera alltmer, men den äldre, mer restriktiva inställningen kom länge än att ha sina förespråkare. I den akademiska undervisningen finns båda dessa linjer representerade en lång 53 Ibm s 30 ff. 111
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=