ras, vilket också prästeståndet befarade."*® Några nya framsteg i strävandena mot en vidgad tolerans gjordes således ej under 1730-talet. 1735 års religionsstadga kom tvärtom att bekräfta enhetskyrkotankens seger och ett fastslående av denna tanke. Först i och med Arvid Horns fall och hattpartiets makttillträde kunde vid riksdagen 1740/41 religionsfrihetsfrågan ånyo aktualiseras med fördjupad intensitet och religionsfrihetsreformer som ovan påpekats genomföras för reformerta religionsbekännare."*^ Det är därför ej förvånande att också i den akademiska undervisningen under 1730-talet den gamla synen på enighet i religionen som det för en stat bästa dominerar. Nu kunde denna syn ytterligare underbyggas och förstärkas genom 1734 års lag MB och 1735 års religionsstadga. Både religionsstadgan och missgärningsbalken kom också snabbt att utnyttjas vid sidan av stadgandena om religionen i RF 1720 § 1 inom den akademiska undeivisningen. Under presidium av .\nders Grönvall utkom vid mitten av 1730-talet några dissertationer, som direkt visar kontinuiteten under dett.a årtionde i synen på religionsenheten som rikets grundval. Den första av^ här aktuella avhandlingar ventilerades 1737 och ger uttr^'ck för en mycket restriktiv hållning. Religion och fromhet är grundvalen för all ”virtus” och sedlighet, genom vilka medborgarna på det kraftigaste sätt förenas, framhålles i dissertationen. Å andra sidan är gudlöshet och förakt för religionen inte endast källan till all oordning både för det allmänna lugnet och lycksaligheten, utan förstör själva grundvalen för ett rike. Därför bör öv'erheten tillse, att inget sker under religionens täckmantel, som är emot samhällets lugn och säkerhet."** Denna grundsyn får konsekvenser inte endast för synen på bekännelseförpliktelsen för ”landets egna barn”, aktualiserad genom 1735 års religionsstadga, utan även för toleransfrågan för främmande trosbekännare. Att flera religioner skulle finnas i landet bör en kristen öv^erhet motarbeta, helst som ett sådant förhållande skulle vara skadligt för staten och i högsta grad för den sanna kristna kyrkan. Detta innebär likväl ej, att all tolerans i religionen är utesluten. Frihet att offentligt utöva sin religion kan visserligen ej tillåtas främmande religionsutövare. En dylik tolerans bör utan vidare fördömas. Men däremot kan dessa främmandte religionsbekännare tolereras, om de inte med öppet v^åld eller hemligt svek oroar 46 Om denna strid vid 1731 års riksdag se senast Normann 1952 s 117 ff, Staf 1969 s 110 f. 47 Se ovan s 98. 48 ”Praeterea, cum pietas studium cultusque Numinis Supremi sincerus, sit omnis virtutis & omnis probitatis, quibus, vinculorum instar, firmissime combinantur cives, fundamentum; e contrario vero impietas religionisque contemtus, omnium scelerum non publicam pacem & salutem turbantium modo, sed & funditus delentium, fons & origo; certissime liquet, quanta solicitudine jus circa negotia Ecclesiastica Principi sit vindicandum, ne occasio perditis hominibus, dogmatibus Sc doctrinis, tam vero cultui Divino, quam humanae societati adversis, inductis & sparsis, salutem & tranquillitatem civitatis. Religionis praetextu, inquietandi, porrigatur”. Grönvall-Schyllberg. De officio principis circa curandam veram religionem, 1737 § 1 s 3. Om begrundningen av överhetens rätt se nedan kap 4. 109
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=