gäller oavsett område. Följaktligen är också enhet i religionen mer gagneligt för staten än mångfald i denna."^® Detta är en tanke, som omfattats av de flesta länder, fortsätter avhandlingen. De har därför omgärdat endräkten i religionen med skyddande lagar. Så skedde redan i de hedniska staterna och därefter sedan kristendomen vunnit insteg också i de kristna staterna. Också Sverige har beaktat denna uppfattning på så sätt, att enighet i religionen finns inskriven i själva grundlagarna.^^ Som en följd av denna grundsyn råder det ej heller någon tvekan om, att överheten bör befrämja denna enhet och vinnlägga sig omden rätta lärans vidmakthållande. Detta får likväl ej ske med våld. Att med våld utdriva avvikande i religionen såsom skett i t ex Frankrike och Spanien är förkastligt och uppammar endast skr^mteri. Det strider även mot samvetsfrihetens princip. Ur principiell synpunkt sett bör därför flera religioner tillåtas, antingen de är så utspridda, att de omfattar ett lika stort antal som den dominerande religionen, eller de är mindre, om de bara är ett påfallande stort antal, särskilt omgenom en lång tids bruk utövningen av religionen vunnit hävd. Men än mer bör de inte endast tolereras utan även gynnas av överheten, om denna har lovat fri utövning av religionen, för att överheten ej må skada eller bryta ett ingånget fördrag eller överenskommelse, som alltid bör hållas heligt, eller kränka eller provocera till krig dem, som överheten har givit sitt löfte.'*2 Dessa uttalanden uttrycker den principiella ståndpunkten till religionsfrihetsfrågan applicerad på de länder där flera religionsuppfattningar sedan gammalt levt sida vid sida och garanterats rätt till offentlig utövning av sin religion. Detta syftade väl närmast på Tyskland. Men även till den konkreta svenska religionsfrihetsproblematiken anknyter föreliggande avhandling. I dennas sista paragraf avhandlas de merkantila skäl, som numera hade börjat göra sig gällande allt starkare. Avhandlingen varnar härxddlag för att man genom att anföra dylika skäl för en vidgad religionstolerans på ett kortsynt sätt gynnar ”mercantura”. Att anföra dessa skäl och vidga religionsfriheten kan i längden vara skadligt för staten. En fullständigt fri religionsutövning för skilda religioners bekännare skulle enligt avhandlingen vara skadligt. Visserligen bör en viss 40 Ibm § 7 s 9 ff. 41 Ibm § 11 s 15 f. 42 ”Tolerandae itaquc sunt divcrsac religiones, si vel Magistratus conniventia, vcl alio quocunque modo tam late diffusae sint, ut aequalem civium numerum cum dominante rellgione, vel ctiam minorem, insignem tamen, complectantur, praesertlm sl longi temporis usu publicum earum exercitium sit confirmatum. Sed multo magis, eas non tolerate modo, verum etiam fovere Magistratus obligatur, si dissidentibus liberum religionis suae exercitium publicc promisit, ne vel pactum, quod semper sanctum erit, violet, vel eos, qui fidem suam interposuerint, laedat & ad bellum provocet”. Ibm § 12 s 17. Om uttrycket ”conniventia” eller vanligen ”connivendo” som uttryck för den tämligen allmänt omfattade synen på främmande trosbekännares ställning i Sverige se Sandberg 1949 s 109, Normann 1954 s 59 not 15, Staf 1966 s 32 ff. ”Connivendo” kunde man lämna främmande religionsbekännare en viss frihet i religionsutövningen utan att fördenskull ändra religionslagarna. Se även Staf 1969 s 84. 107
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=