det dominerade, som redan påpekats, även den akademiska undervisningen fram till 1740-talet. Detta gällde i synnerhet den offentliga utövningen av religionen. Att så förhåller sig är även ganska naturligt, då grundlagarna förbjöd främmande religionsbekännare denna rätt till offentlig religionsutövning. Visserligen hade de reformerta hantverkarna i Alingsås erhållit en dylik rätt 1724, men detta var det enda undantaget. Först 1741 kom rätten att utvidgas till samtliga engelska och reformerta kyrkans medlemmar i Sverige. Några exempel från den akademiska undervisningen under denna tidsperiod på anslutningen till doktrinen om enighet i religionen som det för landet bästa skall ges. 1720 hade sedermera filosofie adjunkten vid Uppsala universitet och sup>erintendenten på Gotland Martin Kammecker responderat under Johan Hermanssons presidiumpå en av honom själv författad avhandling, som kraftigt framhöll religionens fundamentala betydelse för staten.32 Xvå år senare var Kammecker respondent för den andra delen av denna avhandling, nu under presidium av J Steuchius.^^ Religionens fundamentala betydelse för staten hade betonats i den förra delen av avhandlingen. I den senare delen 1722 betonas på motsvarande sätt betydelsen av enigheten i denna. Om den sanna religionen blomstrar i staten, framhållet denna andra del, kan inget kraftigare bidraga till att värna om det allmänna lugnet. Omendast en religion finns i staten, stärker denna hela samhället. Genom historien kan man å andra sidan se, vilka faror för staten, som uppväckes genom skiljaktighet i religionen. Därför är det nyttigt, att överheten tillser, att onödigt disputerande om religionen ej förekommer och att ”nocturna conventicula” förhindras och att utländska trosbekännare ej får tillträde till offentlig tjänst.Någon uppmjukning av enheten är ej fråga om i denna avhandling. Samma förhållande gäller även de föreläsningar som hållits på 1720-talet av professor skytteanus Johan Hermansson. I dessa behandlade han även grundlagarnas bestämmelser om religionsenheten. I enlighet med dessa framhåller han överhetens rätt och skyldighet att försvara den rena evangeliska läran, avvärja ”errores” och ”schismata” i religionen enligt grundlagarna och andra antagna lagar. Med uppräknande av gällande religionslagstiftning fastslår han, att främmande religionsbekännares offentliga ”apertus” utövning av sin religion är förbjuden, medan privat i viss utsträckning är tillåten. Några värdeomdömen om en vidgad religionsfrihet för dessa finns ej.^^ I dissertationer under Hermanssons presidium betonas också, att det bästa 32 Se ovan s 77. 33 Steuchius-Kammecker, Dissertatio historico-politica, De seditionibus religionis praetextu motis 2, 1722. 34 Ibm § 10 f s 82 ff. 35 Annotata in Statum Regni Sveo-Gothici circa Lectiones Privatas Amplissimi atq. Celeber. Vir Dn. Johan Hermansson . . . Anno MDCCXXVIII, kap 6 § 1 f, s 15 f, Nordin 759, UUB, Annotata in Statum Regni Sveo-Gothici . . . Anno MDCCXXVIII, kap 6 § 1 f, s 16 f, Nordin 760, UUB, Collegium De Statu Regni Sveo-Gothici ... Anno 1728, kap 6 s 30 ff, Engeström B.VIII, 1, 42., KB, Collegium Politicorum Regni-Sweo-Gothici . . . Anno 1728, SKaSB. 105
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=