fendorfs efterträdare Johan Lundersten framhålles, att ”politikerna” bäst främjar staten, omenheten inomlandet bev'aras. Detta sker bl a därigenom, att man har uppmärksamheten inriktad också på enheten i religionenJ^ Detta uttryckte en allmän ståndpunkt, väl förenlig med grundlagarna. Tidigt kom också mer direkta ställningstaganden i frågan om främmande religionsbekännares religionsfrihet till uttryck i den akademiska undervisningen. Detta gäller i synnerhet flera avhandlingar ventilerade under presidium av professor skytteanus Johan Upmarck. Inte minst det förhållandet att Upmarck 1716 utnämndes till censor librorum och därv id kom att direkt ta ansvar för den teologiska censuren i landet, gör det särskilt befogat att relativt ingående behandla dessa dissertationer.^^ I den första av här aktuella avhandlingar, ventilerad 1708, upptages till utförlig behandling frågan: ”An magistratui christiano plures in republ. religiones perferendae sint?”i2 Utgångspunkten är den sedvanliga tanken, att religionen är nödvändig för staten. Detta gäller i synnerhet den rätta och sanna religionen. Skiljaktighet i denna distraherar sinnena och gemenskapen mellan medborgarna och upplöser det sammanhållande band i staten, som religionen utgör. Där oenighet råder, uppstår många olägenheter.^^ Enigheten är således enligt dissertationen det ideala tillståndet. Skiljaktighet i religionen kan likväl accepteras ”för särskilda orsakers skull”. Mycket måste nämligen tillåtas i staten, som ej är direkt gagneligt för denna. Orsaken härtill är att förhållandena ej skulle kunna förändras utan att en än större skada för staten skedde. Till detta hör även skiljaktighet i religionen, vilken det är nödvändigt för särskilda orsakers skull att tillåta.Ty ehuru den politiska överheten på allt sätt eftersträvar, att det i staten skall finnas endast en religion, och då den sanna, så bör överheten likväl, om denna enighet ej kan uppnås, hellre 10 ”... in eo maxime laborandum videtur Reipublicae, ut status sui unionem foveat, quam facile conservabit, si attenderit ad observantiam legum, ad unitatem religionis, ad aequalem praemiorum & gratiarum distributionem & s.” Lundersten-Enquist, De causis rempublicam conservantibus, 1697 tes 16. 11 Om Upmarck-Rosenadler som censor librorum, då han bl a hade att handlägga frågan om översättningen av Lockes brev om tolerans samt dennes arbete om världslig regerings rätta ursprung, se Annerstedt 2: 1, 1908 s 340 ff, 2:2, 1909 s 79, 118, Pleijel 1935 s 164, Nordstrandh 1951 s 11, 15 f, 18, 256, Hessler 1956 s 50, Staf 1969 s 59 f, 117 f, Segerstedt 1971 s 22. Toleransbrevet utkom 1793 på svenska. 12 Upmarck-Planting, De cura magistratus circa sacra, 1708 s 13 ff. 13 ”Et sicut necessaria est aliqva in republica religio, maxime autem vera atque recta, ita diversas minus expedit habere: ratio praecipua est, qvia dissensio in religione plerum; civum distrahit animos, & fraternitatis, qvae inter ejusdem reipubl. membra esse debet, vinculum dissolvit, unde multa exoriuntur incommoda”. Ibm s 13. 14 ”Sed observari tamen meretur, qvod qvamvis diversae non sint utiles, admittantur tamen propter certas circumstantias, urgente singular! necessitate. Multa enim in rebuspubl. toleranda sunt, qvae non adeo conducunt, toleranda tamen, qvia sine metu & periculo majorum incommodorum mutari non possunt. Et in horum numerum etiam referenda est religionum diversiras, qvae certo respectu admittatur, necesse est.” Ibm s 14. 100
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=