ändamålet, religionens oförenlighet med tv^ång och individens samvetsfrihet utgör därför de grundläggande komponenterna i religionsfrihetskomplexet. Hur dessa komponenters krav skulle avvägas sinsemellan utgör det centrala problemet i den del av den akademiska undervisningen, som berörde religionsfrihetsproblemet. Diskussionen kom att gälla förenligheten mellan begreppen religionsenhet och samv^etsfrihet, där statens och individens krav ofta komatt ställas mot varandra. Som nedan skall visas korsas tankelinjerna i olika kombinationer i de många lösningsförsök, som framfördes gällande detta problem. Den religionspolitiska doktrinen om enighet i religionen spelade en utomordentligt stor roll i Sverige under 1600- och 1700-talen. Den fanns klart uttryckt i både regeringsformer (RF) och konungaförsäkringar (KF) liksom i andra lagar och förordningar under denna tid. Således betonas i RF 1634 § 1, 1660 års additament § 1, RF 1719 § 1, RF 1720 § 1 och RF 1772 § 1 att enighet i religionen och den rätta gudstjänsten är den första och kraftigaste grundvalen till ett lovligt, samdräktigt och varaktigt regemente. Samma åsikt uttryckes också klart i KF 1611 § 1, KF 1634 § 1, KF 1672 § 1, KF 1720 § 1, KF 1751 § 1 och KF 1772 § 1. Först med RF 1809 försvann, som nedan närmre skall behandlas, denna paragraf. Grundlagarna ger i detta avseende uttryck åt samma syn somåterfinnes i Uppsala mötes beslut 1593 och KL 1686, vilka stundom även åberopas i själva grundlagarna. Såväl i Prpriv 1723 som i 1734 års lag MB 1 : 4 möter samma uppfattning om enighetens betydelse för riket även vad beträffar religionen. Förutom att denna doktrin återfinnes i grundlagarna, möter den även i en mängd stadgar och förordningar beträffande religionen under denna tid. Enighet i religionen som fundamental för rikets fortbestånd inskärpes således kraftigt i 1726 års s k konventikelplakat, 1735 års religionsstadga liksomäven i en rad kungabrev under 1700-talet.i Trots att såväl grundlagarna som andra lagar, stadgar, förordningar och kungliga brev mycket kraftigt framhöll denna syn på enigheten i religionen, måste likväl understrykas, att någon fullständig religionsenhet i praktiken aldrig genomfördes i Sverige. Under 1500- och 1600-talen tilläts främmande religionsbekännare att vistas i landet för olika orsakers skull. Behov'et av yrkeskunnigt folk i olika näringar upphävde religionsenhetens princip. Invandrade främmande trosbekännare ägde likväl ej rätt att offentligt utöva sin religion, ehuru i realiteten en större frihet gavs under slutet av 1600-talet. Så kunde t ex reformerta trosbekännare redan på 1690-talet samlas till gudstjänst i egen kyrka i Stockholm.2 Under 1700-talet kom kravet på en vidgad religionsfrihet att resas från oli1 Hildebrand, Sveriges regeringsformer 1634—1809 samt konungaförsäkringar 1611— 1800, 1891 passim. Beträffande tolkningen av frihetstidens grundlagar se Normann 1952 s 26 ff, Ahrcn 1964 s 38 ff. Om religionens juridiska skydd under 1600- och 1700-talen se främst Levin 1896 s 1 ff, Pleijel i SKH 5, 1935 s 12 ff, Normann 1954 s 95, dens., 1963 passim, Hessler 1956 s 8 ff. Lenhammar 1966 s 29 ff, Rehnberg 1966 s 20 ff. Om RF 1809 § 16 se nedan s 183 ff. 2 Se härtill främst Hessler 1956 s 6 ff. 7 —Stat, religion, kyrka 97
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=