86 Det verklighetsfrämmande i denna gradering accentuerades när på grund av unioiisstriderna dubbningarna tidvis blev sällsyntare. Till allt detta kommer också att MELL och 1345 års Tälgestadga under lång tid levde sida vid sida, så till vida att den sistnämnda ägde giltighet i vissa delar av landet, t.ex. i Västergötland, medan samtidigt landslagen skulle vara gällande rättesnöre i det angränsande Småland.®- Det innebär att exempelvis en frälseman med gods och hemort i Västergötland fullt lagligt kunde ge sin hustru 100 lödiga mark, samtidigt som en riddare med gods och hemort i Småland inte kunde sträcka sig högre än till 40 lödiga mark om han skulle följa landslagen. Detta försvårade naturligtvis i hög grad möjligheterna att genomdriva landslagens bestämmelser. Landslagarna begränsar storleken av det givna, samtidigt som de tillåter att morgongåvan ges i lösöre eller jord. Detta innebär en '>frontalkollision» med MELL:s JB 11 och KrLL;s JB 9. De stadgar nämligen att ägaren till förvärvad jord ägde rätt att behandla den efter eget gottfinnande, vare sig han nu ville sälja eller giva bort den. Det är uppenbart att denna obegränsade dispositionsrätt av den förvärvade jorden, till skillnad från arvejordens strängare regler, inte underlättade genomförandet av GB 10 pr. Mot den bakgrunden är det inte förvånande att den enskilde individens vilja till efterlevnad varit svag. Det är inte heller förvånande att riksrådet, såsom dömande organ, inte sökt genomdriva landslagens bestämmelser, utan istället förkastat dessa. De negativa följdverkningarna som de allt för stora morgongavorna kunde få för de enskilda arvingarna och släkten, i det att de betungades eller utarmades, har följaktligen kvarstått under senare delen av 1300-talet. hela 1400-talet samt det begynnande 1500-talet. De stora morgongåvorna var emellertid inte bara ett problem för individen och släkten utan även för staten,®'^ som av flera anledningar önskade att den ekonomiska basen var solid. Den medeltida strävan till begränsning av morgongåvans stor- .Mafjnus Krikssons laiidslaf’ i nusvensk tolkning av Ake llolinhäck octi Elias Wessén s. LVIII ff. *** Se exempelvis MELL KgB 21 pr.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=