58 Det framgår av det citerade att Dalalagen infe lagstadgade morgongåvan, utan överlät åt mannen att avgöra om han skulle ge eller inte. Även i Hälsingland är förhållandet likartat: »Gifwr bondae husfru sinnae hindraedagx giff. hun ma hwarte siunka aeller flyta? giwi swa m3kyt han wil. giwr han i ioi’hum. gi"’i mcvp fastum ok fullum skijelum. giwr han i lözöra:“ ha giwi mcvp vitnom sum lagh sighise. »Giver honden sin hustru morgongåva —den må varken sjunka eller flyta hort —, må han giva så mj cket som han vill. Giver han av jord, då skall han giva med fastar och laga former. Giver han av lösöre, då skall han giva med vittnen, såsom lagen säger. [ htessin gisef mogha? he giwi hwat he fcru riki a?ller fatökari.» Denna gåva kunna de giva, vare sig de äro rikai'e eller fattigare.» Det kan således inte generellt omde bevarade landskapslagarna sägas att de lagstadgade morgongåvan. För de två här ovan behandlade lagarna är frivilligheten det utmärkande. Detta får också konsekvenser för den tidigare behandlade åsikten om sänggåendets roll. För Dala- och Hälsingelagen gäller att sänggåendet inte aulomatiskt gav kvinnan rätt till morgongåva eller att hon fick den. ^Md vilken tidpunkt morgongåvan skulle givas framgår inte av de båda lagarna. Xi vet således inte vilken roll sängledningen inom dessa lagsagor fick fiir morgongåvan, då mannen frivilligt gav sin hustru en sadan gåva. Kvar står att de rättsliga verkningarna av sänggåendet inom dessa lagsagor inte automatiskt innebar någon rätt för hustrun till morgongåva eller att hon fick sådan. Xagon generalisering av det gemensamma sänggåendets rättsliga verkningar, enligt landskapslagarna, på sätt som skett kan följaktligen inte göras. Härvidlag skiljer sig som synes såväl den yngre Västgötalagen som Dala- och Hälsingelagen frän det miinstret. IIL ÄB 4. Svenska landskapslagar serie 3.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=