57 först dagen efter bröllopet; hustrun fick den således inte förrän då. Det kan för morgongåvans del, mot bakgrunden av vad som tidigare sagts omde olika landskapslagarna, konstateras att denna generalisering inte är riktig. luiligt Mistgötalagens yngre edition, för att begränsa jämförelsen till denna, fick hon genom sänggåendet morgongåva i två av tre huvudfall. De två fallen avser morgongåva given i lösöre samt given i jord då omfärd skett före sänggåendet. Rätt till morgongåva, enligt detta sätt att se, fick hon då den givits i jord och omfärden skedde efter sängledningen. I den händelse omfiirden aldrig ägde rum, och hustrun därigenom gick miste om den utlovade jorden, så ägde hon ändå morgongåva. Därvidlag trädde lagens stadgande att kvinnan genom sänggåendet förvärvat morgongåva ikraft. Till detta kommer att det ifråga om Tiohärads- och Hallandslagen inte kan uteslutas att förhållandena varit likartade. 1 detta sammanhang är ytterligare en sak av intresse. Det har om morgongåvan sagts att: »Även om den betraktades som en hedersgåva till bruden var den ingalunda frivillig utan lagstadgad.» 1 Dalalagen säges: »Giiefwir man hustru sinni niorgtuiugiief giwi til priggia iiiarka. Dela siua wiu. auuar sighir wara giwit auuar au. staudi a pera wituum pau' wipir warn oc l)rvdlöp driicku.» »Om en man giver sin hustru morgongåva, må han giva intill tre markers värde. Tvista de sedan därom; den ena säger, att det är givit, den andra nekar: då står det till deras vittneshörd, som voro där tillstädes och drucko hröllopsöl.» föreligger som synes ingen tvekan om att hustrun fick både giftorätt o e h morgongåva. Nid övergripande sammanfattningar eller jämförelse mellan \’ästgölalagens stadgande och andra lagars motsvarande hestiimmelser talas det emellertid om r ii t t till morgongåva. (Carlsson s. 145, 146.) .lämför oekså dessa sidor, och den diir omtalade seden från urminnes lider, med vad som säges på s. 211 i samma verk. Carlsson s. 210. ** DL CB G. .Svenska landskapslagar serie 2.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=