321 Det innel)är att det i praktiken endast i undantagsfall med säkerhet kan anges om en person är sven eller frälseman. Båda termerna då brukade i enlighet med GB 10 pr. Det har i litteraturen konstaterats, att gränsen mellan lågfrälset och storbönderna ofta var svag och skiftande.*’ Det innel)är att någon klar åtskillnad i regel inte heller kan göras mellan vanlig frälseman och bonde. Skillnaden mellan bonde och löskekarl har slutligen föga intresse, eftersom de tillåtna beloppen ligger mycket nära varandra, och distinktionen därför i regel inte har någon praktisk betydelse. Det framgår sammanfattningsvis av det ovan sagda, att diplommaterialet vanligtvis endast tillåter en säker skiljelinje — den mellan riddare och de övriga. I de fall då en person inte är riddare och heller inte med säkerhet kan inordnas i en av de övriga kategorierna måste 20 marks gränsen överskridas, för att det utan tvekan skall kunna sägas att ett lagöverträdande skett. Då en person inte kan placeras i någon av landslagens grupper, så måste naturligtvis, liksom då han är riddare, den (ivre gränsen om 40 lödiga mark genomhrytas, innan det med säkerhet kan göras gällande, att ett brott mot skriven lag ägt rum. .\v källmaterialet har inte bara morgongåvobreven genomgåtts, och i det följande brukats, utan uppgifter också hämtats från exempelvis kiipebrev, bytesbrev, domsbrev, arvsskiftesdokument o.s.v. Dessa brev kan med avseende på sättet att ange morgongåvans värde indelas i två huvudgrupper: de som med ett belopp i silver eller penningar anger gåvans storlek, och de som saknar en dylik precisering. Det framgår av vad som tidigare sagts, att landslagens maximisummor för riddare, sven och vanlig frälseman anges i lödiga mark. Det hör emellertid till undantagen, att morgongåvans storlek i diplommaterialet fastställes på detta sätt. När så sker, möter emellertid en jämförelse mellan lag och verklighet i regel ingen svårighet. Hildebrand, PHT 1<)34 s. 15. 21 Hans Pelcrssou
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=