PRINCIPERNA FÖR KASUISTIKEN Tiden cirka 1350—1521 En av denna kasuistiks uppgifter är att visa att landslagens bestämmelser om morgongåvans maximering inte efterlevts. Det är följaktligen två saker, som här måste granskas; stadgandet i landslagarnas giftermålsbalk (10 pr) samt uppgifter i diplommaterialet om givna morgongåvor. I landslagarna göres morgongåvans storlek beroende av givarens ställning i samhället. De i giftermålsbalken gjorda distinktionerna mellan de olika grupperna är klara nog: riddare (40 lödiga mark) — — vanlig frälseman (10 lödiga mark) — löskekarl (1 mark penningar).^ sven (20 lödiga mark) bonde (3 mark penningar) Frågan är emellertid om den enskilde individens samhällsställning framträder lika klart i diplommaterialet. Det visar sig att det översta skiktet kan skiljas från såväl de efterkommande som de övriga. En person med riddare- eller herretitel (lat. dominus) tillhör nämligen 40 marksgruppen.^ Därmed skulle gränslinjen mellan riddare och övriga vara klar så långt. Hur förhöll sig då sven, väpnare, a vapen och knape till en vanlig frälseman? ‘ MELL och KrLL GB 10 pr. I fråga oni lödig mark se s. 62 not 52. ^ På landsljygden kunde naturligtvis en person med herretitel också vara präst. Herretiteln tillkom stundom också vissa munkar. Eftersom dessa kategorier inte tilläts gifta sig under förreformatorisk tid, så kan tituleringen inte här orsaka några misstag. Det förekommer i städerna att herretiteln begagnas hland borgarna. Någon risk för sammanblandning, och därav föranledda felaktigheter, föreligger emellertid inte heller i det fallet. (Sven Ljung, art. Herretitel i KL V sp. 505 ff. Liljeholm, PHT 1950 s. 95.)
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=