313 I'^l'ler en »vola par disconrs» hade rådet den 8 jidi kommit så lån^t, att revisionsdomen var klar. På eftermiddagen samma dag diskuterade kommissarierna sinsemellan om räntan. Därvid togs de tre olika alternativen npp till granskning. Det som först behandlades var frågan om räntan sknlle tillfalla barnen strax efter moderns dikl eller ej. Man fann, med utgångspnnkt i det fcirhållande, att morgongåvan var barnens miiderne, att räntan, enligt lag och morgongåvobrev, »de stricto jure» borde iitgå efter moderns dckl, liksom annat mödernegods. Fadern kiinde fiiljaktligen inte, mot lag och förskrivning, göra anspråk på livsdagsrälligbet, såvida inte bustrnn uttryckligen avstått från sin rätt; något som hon iT)r övrigt ägde rätt att göra. När en sådan avvikelse inte kunnat bevisas, så »håller man sigh billigt vidb lagen och klaare bokstafven i mårgongåfvebreffvet». Som andra diskussionspnnkt upptogs den senare knllens ikiskan, att räntan sknlle utgå först i och med faderns död. Såsom stöd f()r denna sin åsikt har kullen anfört, att vanan och bruket var sådant. Det har också varit en vana och ett bruk att ge mer än lagen tillät, och eftersom detta bruk ratificerats, så borde även det andra bruket gillas, eller också båda upphävas och lagen gälla. Detta besvarades av kommissarierna genom ett klargtirande av skillnaden mellan de båda bridven. ^ölnan att ge halvparten eller mer än lagen tillät var mer än 100 år gammal och hade »bådbe tacito et expresso principis consensu vunnit lagba krafft». Kungen hade närvarit då dylika morgongåvobrev utställdes, och detta bruk hade stadfästs, såväl genom kungliga rättens domar som genom 1045 (!) års stadga, som konfirmerat vad som tidigare gjorts. Den andra vanan hade däremot inget att stödja sig på »bvarken qvoad freqventiam actnum eller diutnrnitatem temj)oris eller någon doom eller consensum principis, så vijda at den vanan kan gifvas något vittzordb in statu regio emotb fiirre lagb, idban är allenast en vabna af barnens effterlåfelse, som antingen ex ignorant ia juris sui intbet bafve vetat sin rätt eller reverenlia filiali intbet velat tala der iqjpå, och kan intbet praejudicera eller betaga androm sin rätt, som der oppå sökia och tala vele». Kommissarierna påpekade också, att om denna vana skulle
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=