307 mentet, tillfalla dottern, eftersom modern förlåtit hennes brott. Även Udde Ödla godtog testamentei. Han förklarade, att om modern varit död, och dottern förbrntit sig, så hade hon förlorat sin rätt till släktingarna. Eftersom nn modern var levande och förlåtit dottern sitt brott samt dessutom samtyckt till giftermålet, så var dottern, enligt testamente och lag, sin mors närmaste arvinge. Det beslöts, i enlighet med flertalets uttalade åsikt, att godset skulle tillfalla dotterns närmaste släkt och förvanter. Majoriteten har följaktligen menat, att dottern genom sitt ofrälse gifte förlorat all rätt, och att moderns förlåtelse därvidlag inte hade någon betydelse. Hovrätten har följaktligen betagit modern hennes rätt och därmed satt GB 3 »ur spel», då gifte skett mellan frälsekvinna och ofrälse man. Det stod helt klart fiir Svea hovrätt, att adelsman som gifte sig ofrälse inte i morgongåva kunde skänka bort sitt ärftliga frälsegods till evärdelig ägo.'*^ Det skedde stundom i dylika äktenskap. RA. Svea hovrätts arkiv E VI a 2 aa Lc 103: 1, 16. A II a 7/4 1654, vol. 15 fol. 20 ff. Vid en tvist under 1640-talet reste Juliana Bonnat anspråk på ett antal gods som maken Gustav Gyllensticrna, enligt hennes utsaga, givit 1)1.a. i morgongåva till evärdelig ägo och såsom harnens mödernearv. Från motpartens sida gjordes det gällande att gåvan inte skett på rätt hinderdag. Det förklarades också från detta håll att den, liksom Gustav Gyllenstiernas andra arvegods, förfallit under arvingarna i enlighet med hovriittens förra dom. Juliana Bonnat hade i flera domar uppmanats att bevisa sin adliga härkomst. Detta hade hon emellertid inte efterkommit varför en första dom avgavs år 1644. I denna har också hans arvegods tilldömts Jöran Gyllenstierna. På förmiddagen den 26/10 1646 tog hovrätten upp frågan om morgongåva. Referenten förklarade att den inte givits så lagligt som sig borde. Den skulle därför hållas av intet värde. Referenten tyckte att den avlidne Jöran Gyllenstiernas arvingar skulle utbetala en summa till Gustav Gyllenstiernas barn i överensstämmelse med vad han i sin livstid lovat. Rätten fann det nödviindigt att var för sig inkalla parterna i och för en uppmaning till förlikning, men samtidigt också för att betona vissa punkter. Hovrätten påj)ekade för Juliana att eftersom hon var en ofrälse kvinna så kunde hon inte få mer iin en ofrälses morgongåva. Rätten tyckte hl.a. därför att det var häst att hon ingick förlikning, i det hon fick den tidigare utlovade penningen med sina harn och kanske en gård eller två under sin livstid. I domen den 18/11 1646 erkände rätten att morgongåvan liksom testamentet var av intet värde. Det oaktat skulle Jöran Gyllenstiernas arvingar betala 3 4 av
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=