296 Enligt detta skulle hustrun, såsom brottslig, återge giftorätten i boet men också ersätta skadan. Morgongåvan omnämnes inte uttryckligen, men det får anses som föga troligt, att hustrun skulle få behålla morgongåvan och därmed draga fördel av vad som betraktades som brottsligt beteende. HUSTRUNS DISPOSITIONSRÄTT EFTER MAKENS DÖD I vilken omfattning kunde då hustrun disponera över sin morgongåva och under vilka förutsättningar kunde hon efter sin makes död förlora den? I sistnämnda fall eftersträvas här ingen fullständig kartläggning. Det torde stå klart att frågan om dispositionsrätt och förlust var av vital betydelse för kvinnans arvingar. Carlsson har, för den senare medeltidens del, konstaterat, att »i varje fall barnlös änka ansågs enligt gällande praxis — ha rätt att som hon behagade förfoga över sin morgongåva». Denna fria förfoganderätt använde kvinnan stundom på så sätt att morgongåvan, med förbigående av de egna arvingarna, donerades till kyrkor och kloster men också till icke arvsberättigade släktingar, såsom exempelvis maken i ett senare äktenskap.®' Vad vilade då ytterst detta vedertagna bruk på? GB 10 stadgar inte bara att morgongåvan skulle räknas som barnens möderne, utan också att den, då de ej fick barn med varandra, skulle tillfalla den längst levande.®* Det förekommer under medeltiden, att morgongåvan i donationsbrev, men även i andra brevformer, betecknas som avlingejord.®® Man har följaktligen, med ledning av GB 10, slutit sig till att den var avlinge, och att hustrun därför kunde behandla gåvan efter eget gottfinnande.^ När riksrådet, med ärkebiskopen och riksföreståndaren i spetsen, år 1482 höll rättegång, var just frågan om hustruns rätt att Carlsson s. 213 I'. »8 MELL och KrLL GB 10: 1. »» RA. Viksaml. Or. perg. 14/10 1500. RA. Or. pcrg. 25/11 1430, 130 1371. 1 MELL .IB 11. KrLL .IB 9.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=