21)4 äclitenskaj) ej skiljas».®" Det innebär, alt hustrun även i delta fall kiinde bedriva hor men ändå få behålla morgongåvan. Denna kvittering av hor mot hor gällde däremot inte då den ena först begått äktenskapsbrott och förlikats, varefter den andra upprepade förseelsen och icke erhöll förlåtelse. I ett sådant fall skulle äktenskapsskillnad ske och hustrun således, om hon var den skyldiga, fiirlora sin morgongåva.®^ Enligt giftermålsbalkens 13:7 skulle det, om det efter vigseln blev bekant att kvinna efter fästningen haft lägersmål med någon »med skilnaden och giftorätten som i 1 §. annan, gå -—• sagdt är». Blev det efter vigseln bekant, att kvinnan hire fästningen blivit lägrad av någon, så skulle laga skillnad ske, om inte maken förlät henne. Gavs icke förlåtelse, så skulle mannen åter- — »han med sig i boet infördt, så ock kostnad. taga allt det som han til fästning och briillop giordt hafwer, med all thet, han henne gifwit; behålle ock hvad hon honom gifwit hafwer».®"* Vid lägersmål före fästningen hade således mannen rätt att uttaga, bl.a. allt det som han infiirt i boet, och allt som han givit henne. I detta fall nämnes visserligen inte morgongåvan uttryckligen, men det göres heller ingen som helst inskränkning i fråga om det som skulle återgå till mannen. Det torde följaktligen förhålla sig så, att kvinnan förlorade sin morgongåva då del visade sig, att hon haft lägersmål före fästningen, och mannen icke gav sin förlåtelse. Det framgår av det citerade, att det vid lägersmål efter fästningen endast talas om skillnaden och giftorätten. Del torde vara ®- Ny lagsamling, första häftet, s. 4.5 f, GB 13: 1. Nyländer s. 40. De undantag från äktenskapsskillnad som lagen anger då hor skett förekommer redan tidigare i lagstiftningen. Sålunda skulle inte äktenskapsskillnad, enligt 1086 års kjrkolag beviljas — — -— »om den oskyldige parten hade hävdat den andre maken, sedan den sistnämndes horsbrott hade blivit honom bekant.» Detsamma gäller då den oskyldige parten ville låta sig försonas. Den som själv begått hor kunde heller inte få skilsmässa på grund av den andre makens hor. (Nyländer s. 20 ff.). Ifråga om den skillnad som i sistnämnda fall dock förelåg mellan 1686 års kyrkolag och 1734 års lag se Nyländer s. 31 f. Nehrman, Föreläsningar öfwer Giftermåls Balken, s. 188. Nyländer s. :!1 f. Ny lagsamling, fiirsta liiificl. s. 48. (iB 13: 7.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=