29;^ I 1734 års lag har bestämmelserna blivit mera omfattande.®’’ Klart torde vara alt bnsirnn gick miste om sin morgongåva, då bon med vilja dräpt sin man.”® I giftermålsbalkens 13:4 behandlas förfarandet då man eller kvinna av j)arten och farit och bo» förbipt mot- »utrikes i thet npsåt, at ej mera blifwa med berörd part. 1 ett dylikt fall skulle den förfördelade, om skiljsmässa önskades, ta stämning hos domaren. Visste man inte var den försvunna uppehöll sig så skulle efterlysning ske. Om den som lämnat hemmet inte återkom inom föreskriven tid, d.v.s. natt och år, så skulle domaren döma till skillnad. Den som förlupit hemmet fiirlorade därvid hela sin lott i boel. Det innebär, att hustrun om hon förlöpte hemmet bl.a. gick miste om morgongåvan.”^ Det förklaras i 1734 års lag, att skillnad i äktenskapet skulle ske, då hustrun bedrivit hor, och att hon därvid mister sin morgongåva, såvida inte maken förlät henne, och han ej haft »sängelag» med henne, sedan det honom »kunnigt blef». Det stadgas också, att om bägge bedriver hor enthera med then andra fiirut ej blifwit förlikt; tå må theras »ondsko och motwilja» » och H» De i (let följande behandlade delarna av 1734 års la^' har granskats av Nehrnian i Föreläsningar öfwer Giftermåls Balken. Se däri sidorna 137 f, 136 ff och H)4 f. Ny lagsamling, törsta hiiftet, s. ö7, 6:3. Denna bestämmelse linns i samtliga bevarade förslag till ärvdabatk. (Sjögren, Förarbetena till Sveriges rikes lag 1686—1736. del 4 s. 88, 131, 164, ÄB 7:3. Del -ö s. 30, ÄB 13:3. Del r> s. 65, ÄB 8:3. Del 6 s. 55, ÄB 8:3. Del 6 s. 78. ÄB 7:2. Del 6 s. 97, ÄB 7:2. Del 6 s. 116, ÄB 6:3.) Om mannen dräi)te sin buslru med vilja, så erhöll hennes arvingar morgongåvan, om den var idfäst i lösöre. Även denna bestämmelse föreligger i samtliga tidigare förslag, dock utan att det i 1690 års förslag göres någon uttrycklig inskränkning till enbart lösöre. Ny lagsamling, första häftet, s. 47, GB 13:4. I ett av förslagen till giftermålsbalk från år 1690 behandlas »förlöpning» i samma paragraf som bor. Del innebär att det uttryckligen förklaras, att hustrun mister morgongåva, då bon av ondsko och arghet överger den andre. Den sammankopplingen återfinns i samtliga förslag fram till 1723. .\r 1726 sker en uppdelning l)å så siift att »förlöpning» överföres till § 3, 4, 5, 6. I 1731 års förslag är del fråga om § 4 och 5. (Sjögren, Förarbetena till Sveriges rikes lag 1686— 1736, del 4 s. 32 f, 41, 50, 62, 75. Del 5 s. 13 f. Del 6 s. 11, 25 f, 42 f.). .åiigående egenvilligl övergivande och ])raxis se Nyländer s. 57 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=