280 Abrahainssoii och Arnell. Den förstnämnde konstaterar, hl.a. med hänvisniiif^ till denna dom, att morgongåvan icke utgivits ftirrän gälden är gulden.^® I den skrivelse som Svea hovrätt riktar till Kungl. Maj:t, angående lagens rätta förstånd i detta mål, gör rätten gällande att de här aktuella frågorna, hovrätten veterligt, aldrig tidigare hehandlats inom denna rätt.'^' Det är också frågan om något i fihhållande till andra mål helt nytt. 1 tidigare rättegångar har det gällt gäldens och morgongåvans inhördes ordning i ett äktenskap, där mannen avlidit. I det föreliggande fallet är det frågan om en konkurs, där såväl mannen som hustrun lever. Mannen ville, att morgongåvan skidle tillfalla hustrun och icke tagas i hruk för gäldandet av skulderna. Kungl. Maj;ts omhudsman hävdade däremot, att den sjunde paragrafen i 1644 års stadga klart fastslog, att morgongåvan följde mannen så länge han levde, och detta vare sig hustrun dog före mannen eller ej. Därav följde, att hustrun, då mannen levde, inte kunde erhålla morgongåvan, utan att den i stället skulle hrukas till gälden. Hovrätten hade vid sina diskussioner inte kunnat enas i denna fråga, utan stannat i tre olika meningar. Den första av dessa åsikter utgick från att gälden i detta mål var äldre än morgongåvan. Detta, i förening med 1644 års stadgande (att morgongåvan följer mannen så länge han lever) och ärvdahalkens sjuttonde kapitel i stadslagen (med sin hestämmelse att gälden skulle hetalas innan morgongåvan kunde utgå) ledde, enligt dessa hovrättsmedlemmar, till alt hustrun i tvist då mannen levde om<)jligen kunde hehålla morgongåvan. En annan del av hovrätten utgick från att mannen var skyldig att ge morgongåva, och att denna var ett laga fång. Kreditorerna kunde därfiir inte tillägna sig morgongåvan annat än då den som givit den bevisligen var behäftad med gäld och inte disponerade över den. Eftersom morgongåvan inte kunde tillfalla hustrun förrän mannen dog, och då dessutom godset samt halva inven- .\brahanisson. 1726 s. 804. Arnell .s. 29ö. •*’ H.V. Svea hovrätts arkiv B I a, vol. 65 tol. lllv. ('.essio honoruni innebär att en person avträder sina tillgångar till borgeniirerna så långt dessa tillgångar riieker. Den numera vanliga beniiinningen är konkurs. (.S\ensk ui)pslagsbok 5 sp. 1156.1
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=