274 domar 1661. I denna faslslogs, att om l()S()re och avlingejord inte räckte till j^äldens betalninj?, så skidle 2/8 av hans och 1/3 av hennes fasta f?ods tillgripas. Om inte heller detta var tillräckligt, så skulle återstoden av deras arvegods hrnkas.'*’ 1 domen omnämnes inte morgongåvan. Eftersom den inte uttryckligen undantagits från de båda makarnas gemensamma eller enskilda egen dom, så är det högst troligt att den innefattades i den egendom, varav gälden skulle betalas. För detta talar följande. Hovrättsdomen har i vanlig ordning fiiregåtts av en diskussion mellan domarna. Det framgår av referentens votum, att giilden skulle betalas av oskiftat bo om den. som i detta fall, gjorts under äktenskapet och biigge makarna dragit fiirdel av den åsamkade skulden. Referenten tar också upp frågan om hustruns krav på morgongåva och konstaterar, att den i detta fall inte kommer i fråga, fcirrän gälden är gulden. l"örst därefter kunde den. om något återstod av egendomen, uttagas. 1 referentens votum instämde hnvndparten av de närvarande.-' Hovrättsdomen innebär följaktligen, att gälden skall betalas innan morgongåvan utlämnades. Detta under fiirntsättning att den under äktenskapet åsamkade gälden gjorts till bägges nytta. Detta mål gick vidare till revision, och den där år 1663 fällda domen iiverensstämmer med hovrättsdomen, så till vida att morgongåvan inte uttryckligen onmämnes. I domen fastslås att makens arvingar svarade för 2/3 och hon fcir 1/3 av gälden. Till betalningen skidle fiirst bägges lösöre och därefter var och ens fasta avlinge samt slutligen arvegodset brukas. Det påpekas att 2/3 av mannens och 1/3 av kvinnans fasta gods diirvid skidle begagnas. Om mannens lott var uttömd innan gälden reglerats så skulle huslrim fortsätta att betala med sitt arvegods till dess hennes tredjedel i gälilen betalats. Om det därefter återstod något -® R.\. .Svea liovräUs arkiv R H a Ui61. vol. ,33 tol. 87 i. -' RA. Svea hovrätts arkiv .V II a 4/5 1661, vol. 19 l'ol. 58v II. Referenten har också i sin översikt, med hänvisning till kap. 21 i Edsöreshalken, fast slagit att då någon pliktar för sin ogärning så skall det hötas av tlen skyldiges gods, eftersom ingen kan förverka annans lott. Han har även behandlat kap. 5, 28, 29 i JR med dess hesliimmelser om mannens rätt att i vissa fall av nöd sälja sin hustrus jord. Referenten menar också att mannen, då han varken ägde jord eller lösöre, inte var hunden till JR 27:l:s stadgande om att a\- yttring av hustruns jord endast fick ske till 6 mark årligen.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=