266 slöt nu, att hustrun skulle erhålla 1/3 av alla längods, så länge hon förblev änka. Detta motiverades med att hon omnämnts i donationsbrevet och följaktligen, i enlighet med resolutionen av den 7/6 1633, ägde denna rätt. Av de resterande 2/3 skulle hon därefter utfå 1/3 i morgongåva att besitta under sin änketid. I fråga om morgongåvan hänvisas till den tolfte punkten i 1655 års stadga och den sjunde punkten i 1644 års bestämmelser. Hovrätten har fiiljaktligen tolkat 1633 års resolution såsom endast gällande hustruns giftorätt om 1/3. I detta fall blev hustruns morgongåva således inte 1/3 av alla längods utan mindre än så.^® Hovrätten har som synes inte godtagit att morgongåvan skulle innefatta den utlovade halvparten utan i enlighet med stadgan beslutat om 1/3. 1694 ÅRS RESOLUTION 1655 års stadga hade avsett ett alldeles speciellt slag av gods. Detsamma kan sägas om föremålet för intresse i de brev som Kungl. Maj:t år 1694 tillställde samtliga hovrätter. I breven upptogs frågan om en rustningshållare kunde ge sin hustru morgongåva av den skatträttighet, som han rustade för. Det förklarades nu, alt rusthållaren inte kunde disponera rättigheterna på detta sätt. Detta beslut motiverades med att skallrättigheterna utgjorde underpant på Rustningens säkre praesterande:» 11 GÄLD OCH MORGONGÅVA Det förhållandet att morgongåvan utfästs betyder inte att det därmed kunde anses som säkert, att det givna vid mannens död skulle utgå till hustrun eller att hon i tiden därefter ovillkorligen innehade den. En av de saker som härvidlag kunde medföra förändringar var gäld; andra var hor, förlöpning och dråp, liksom RA. Svea hovrätts arkiv E Via 2 aa Lc 117:1, 8. Ila 112 1667, vol. 23 fol. 2v ff. B II a 3/4 1667 vol. 39 fol. 8r f. " Schmedeman II s. 1379.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=