23 ;ii,'s av henne. Del slutgiltiga i detta fall är således sängledningen i)eh inte oinfärden. Man kan fråga sig vilken betydelse det skulle fa om mannen dog efter omfärden men före sänggåendet. Svaret måste bli att kvinnan i så fall inte lagligen fångat en i jord given morgongåva. Förvärvad var den ju först i och med sänggåendet. Omfärden var således i sig själv något i detta sammanhang otillräckligt. Det slutgiltiga bekräftandet var sänggåendet. Först i och med denna kan det talas om ett laga fång, ett definitivt överlalande och mottagande. Detta förefaller onekligen förvånande. Men faktum kvarstår och det är vad som kan väntas, när som här två olika rältssymholiska akter, onifärd och sänggående, sammanförts. Den ena måste beteckna slutpunkten i förhållande till den andra, den ena måste således bli den avgörande slidgiltigt beseglande rättshandlingen. Här har alltså sänggåendet tilldelats den rollen. Det skall betonas att omfärden var en del av helheten. Den skulle enligt lag vara med för att ge ett laga fåiig.-^ Det framgar ju klart av lagens påpekande att det i annat fall icke var laga fång. \’ad innehiir del då om omfärden företogs på dagen efter hridlopel, d.v.s. vid den enligt ^’ästgötalagen absolut sista tidpunkten. Aven då måste en »sammanstötning» mellan de båda rättshandlingarna, sänggåendet och omfärd, ske. Xågon av dem måste iiven nu innebära slutpunkten på givandet och därmed också den <lefinitiva bekräftelsen på fiu'viirvet. Slutsatsen måste bli alt morgongåvan i detta fall inte slutgiltigt lorxiirvats förrän omfärden iigt rum. d.v.s. dagen efter bröllopet. Bada fordras ju fiir att handlingen skall vara lagenligt avslutad, och fin- att det skall kunna talas om ett laga fång av jorden. Del intriiffar således att när omfärden fiirlägges till en tidpunkt fcM'e siinggåendet. sa mister den sin förmåga alt ensam innebära -' Oinliirdcns l)C'lyilol.se vid köp framgår av JB 1, i vilken det siiges att ell kiip inte får lirytas sedan omfärd skett. Av intresse iir också att det i lilliigget till \"gL påpekas, att morgongåvan vid försäljning lagligen skulle bjudas arvingarna och inte den som gav, eftersom det var fullt jordafång. i\gl, 11 .IB 1, .\dditamenl 11:11. Se också ^'gk 111:67.)
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=