260 I den tredje punkten av sitt testamente påpekar mannen, att den sistnämnda morgongåvan givits på detta sätt, eftersom det varit avlingegods. Han beslöt, i den händelse barnen av den förra kidlen skulle vilja kvälja morgongåvan och, med hänvisning till 1644 års stadga, skulle vilja skifta den somfädernegods, att gåvan skulle ges inte såsom morgongåva utan som en avlingeskänk till evärdelig ägo. Rätten gillade i sin dom år 1684 den förordning som Oxenstierna gjort i testamentets tredje punkt. Detta motiverades med att godsen var hans avlinge. vilket han enligt det nionde kapitlet i jordabalken samt vanligt bruk, hade rätt att disponera efter godtycke. Detta gällde så mycket mer som han eftersträvade en »billig likhet» mellan första kullen och den andra, vilken, förutan denna förordning, varit tvungen att i överensstämmelse med 1644 års stadga dela sin mors morgongåva med halvsyskonen. R.\. .Svea hovrätts arkiv B II a 23 2 1684. vol. 55 iir. 23 och E VI a 2 aa Lc 133; 1, 13. Testamentet 30 10 1667. Kungl. Maj;t fann det sedermera, efter att lia behandlat målet, rättvist att approbera och gilla hovrättsdomen. (R.\. Riksregistraturet 7 8 1684, fol. 364 f.i Bergman har i annat sammanhang brukat denna hovriittsdom. men helt missuppfattat utgångspunkten, eftersom han gör gällande, att den första kullen hade erhållit morgongåvan enligt landslagen såsom fäderne. Bergmans åsikt, att den andra morgongåvan givits enligt stadgan, är heller inte riktig. Oxenstierna har, såsom framgår av det ovan sagda, sökt skapa likställighet genom att först ntfästa båda morgongåvorna med samma villkor, och därefter genom testamentet garderat sig för att 1644 års stadga, trots den andra morgongåvans bestämmelser, skulle brukas. — Bergman gör gällande, att hovrättens liksom rådets dom går emot referenten Schuttehjelms votum. Referenten ställer sig frågan om Ture Oxenstierna haft fog för vad han gjort i testamentets tredje punkt. Hans svar blir, att om det givna bestått av arvegods, så hade mannen inte kunnat förordna något sådant, eftersom 1644 års stadga inte genom förord eller godtycke kunde ändras. Nu bestod emellertid det givna av avlinge, vilket enligt jordabalkens nionde kapitel samt vanlig praxis tillika med själva stadgan, som endast talar om arvegods, tillät ett godtyckligt förfarande. Dock så att hustrun besatt det givna i livstid, medan barnen efter hennes död skulle besitta det som ett av fadern skänkt avlinge. Referenten påpekar, att den likställighet, som fadern sökt uppnå mellan de båda barnkullarna, med hjälp av förordningen, inte skulle ske, om den första kullen fick taga sin moders morgongåva, och sedan dela den andra kullens morgongåva, alldenstund den borde beviljas för fäderne. Referentens votum ligger här i linje med hovrättens dom, och den motsatsställning, som Bergman
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=