255 myckel mer som det aberopade lagrummet, GI? 10, ändrats genom 1644 års stadga och i GH 18 inget förmäles om förbättringen. Rätten befriade därför Olof Rosenstierna från att utbetala de 2000 dukaterna i förbättring.*^ Det framgår av de två domsluten, alt det inte var 1668 års stadga som här betraktats som grundläggande. I stället har man, i den första domen, åberopat sig på 1668 års resolution och med ledning av den ogilligförklarat en förbättring, som givits till och med före 1664. I en tvist, som avdömdes år 1698, figurerar en förbättring som givits år 1684. Kungl. Maj:ts ombudsman hade rest invändningar mot att förbättringen skulle utgå. Detta har motiverats med att fiirbätlringen saknade grund i lagen, och dessutom helt förbjudits genom senare utgångna kungliga förordningar. Svea hovrätt replikerade på detta, all det var känt, vilket också framgick av morgongåvobrevet, som underskrivits av kung Gustav Adolf, att det vid den liden var tillåtet att ge förbättring. Hovrätten förklarade också, att delta ingalunda genom 1644 års stadga upphävts. Inte heller kunde de senare kungliga förordningarna, genom vilka förbättringen avskaffats, appliceras och tillämpas så långt bakåt i tiden. Rätten dömde därför förbättringen såsom gill.*" “ RA. Sveu liovrälts arkiv B II a 7/7 1694. vol. 65 fol. 64 l'f. Jägerskiöld s. 72 f. Förhätfriiij^en liar också upptagits till behandling i cn resolution »angående cessionein bonorum» i en avliden persons sterbhus. Det klargjordes i resolutionen att dottern i äktenskapet inte kunde utfå förbättringen. Det beslutet fotades på följande skäl: 1) hustrun hade avlidit före sin inan, 2) i 1644 års stadga räknades inte längre morgongåvan såsom barnens möderne. 3) det stod inte beller i morgongåvobrevet att barnen skulle utfå det efter modern, utan att bustrun efter sin makes död skulle erhålla morgongåva och förbiittring under förutsättning att bon överlevde honom, samt att barnen efter hennes död skulle erhålla den. Barnen skulle således inte i detta fall tillerkännas förbättringen såsom mödernearv. (RA. Svea bovrätts arkiv B II a 18/12 1684, vol. 55 fol. 214. .\ II a 15/10 1684, vol. 32, onumrerad.) RA. Svea hovriitts arkiv B II a 17/6 1693, vol. 64 nr. 47. Detta är infe det enda exemplet. I en hovrättsdom från år 1667 utdömdes, utan närmare motivering, förbiittringen i två fall. Den hade utlovats i det första äktenskåpet år 1616, och i den andra år 1634. Kungl. Maj:t fann, sedan målet förts vidare till revisionen, ingen anledning att hiirvidlag ändra i)å hovriittens dom. (R.\. Svea hovriitts arkiv B II a 3/4 1667. vol. 39 fol. 47 ff och E \'I a 2 aa Lc 117: 4, 3. Riksregistratiiret 22/11 1670 fol. 227 ff.)
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=