251 1665 års betänkande, utan att därför, i detta fall, draga slutsatsen, att förbättringen helt skall förbjudas. Det slutgiltiga avgörandet kom att fällas av Kungl. Maj;t den 21/3 1667. Nu beslöts i fråga om förbättringen, att den — »kan fru Karin Stake inte vidare bestås, än om några penningar eller lösiiren kunna i Ture Turessons efterlåtenskap finnas sedan all gäld gulden är». Vad som här till skillnad från hovrättsdomen beslutats är, att förbättringen inte skulle få uttagas genom att hon eller hennes arvingar behöll godsen sedan de normalt, d.v.s. vid nytt äktenskap eller dödsfall, skulle återfalla till arvingarna. Domen innebär, att förbättringen endast kan bestå under vissa förutsättningar. Med godtagande av att gälden i detta fall var större än lösörena kan det sägas, att Kungl. Maj:t ogillat och upphävt förbättringen. Men helhetsbilden blir oriktig om det inte samtidigt påpekas, att detta upphävande i så fall berodde på att lösörena inte räckte till. Något principiellt ogillande och därmed totalförbud för förbättringen är det följaktligen inte frågan om. Morgongåvan har i detta fall givits före 1664; det framgår bl.a. av att hovrättsdomen utfärdats år 1663. Den har också givits efter 1644; det framgår av att hovrätten hänvisar till stadgan, d.v.s. den av år 1644. Den utfärdade revisionsdomen, som gör förbättringens utgående beroende av dödsboets tillgång på lösöre, överensslämmer med bestämmelserna i 1664 års stadga.^ Detta förfarande har f(")ljaktligen i en dom av år 1667, vare sig nu detta skett genom ett retroaktivt begagnande av 1664 års stadga eller på annat sätt, brukats på en morgongåva som givits efter 1644 men före 1664. Inom Svea hovrätt har år 1663 inställningen skiljt sig från den som vid samma tidpunkt rådde inom Göta hovrätt. Vid diskussionen i målet mellan Hans Kyles arvingar och Maria Ribbing har referenten funnit det självklart, att fru Maria Ribbing, som gift om sig, skulle avstå morgongåvan i enlighet med 1644 års stadga. I fråga om förbättringen föreslog han däremot, att en förfrågan skulle ställas till Kungl. Maj:t för att man skulle få klarhet i frågan och inte behöva sväva i tvivelsmål. 9» UUB. H 12;^ fol. 122 f. * .Sctimedeman I s. 390. 99
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=