249 nämnda av dessa stadgor begränsades förbättringen till den dödes tillgängar i j)enningar och lösöre. Det innebär, att det redan då var teoretiskt fullt möjligt, att den utlovade förbättringen aldrig komalt utgå. I den sistnämnda stadgan förbjöds den helt liksom i resolutionen. Frågan är följaktligen inte bara om förbättringen sorterade under GB 10:1 eller 1644 års stadga, utan också vilken betydelse 1660-talets stadgor och resolution fick. Sliernhöök giir gällande att »Ehunnvähl lagen föreskrifwer, huru mycket man gifwa skall, och at man intet mer men mindre må gifwa, lijkawist så är een sådan mårgongåfwa under stundom af hoffrätten med sådan förbättring gilladh, men af Hans Kongl. Maijitt utbi den revisions saak, [som] 1667 blef afdiimbd emellan [Thure] Tliuresons arfwingar och fru Anna [o: Karin] Stake ogillad och ophäfwen. Ty sådanne förbättringar skee uppenbarligen in praejudicium legis.» Detta skrevs omkring år 1670. Stiernbööks utsaga, att en sådan morgongåva med en sådan fiirbättring understundom gillats av hovrätten, kan för domar utfärdade av Svea hovrätt i tiden före 1644 inte vitsordas. I de fall då förbättringen givits, så har också denna hovrätt tilldömt hustrun eller hennes arvingar det givna. I den mån Stiernhöök med detta »understundom» vill göra gällande, att domarna varit av växlande natur, så måste det betecknas som felaktigt.96 *•'’ .\lniqui.st, Förart)eten till .Sveriges rikes lag 1666—1686 s. 140 f. R.\. .Svea hovriills arkiv B II a 8/10 1623 och E VI a 2 aa Lc 38, 1. B Ha 7/11 1628, fol. 2.') f. B II a 6/5 1635, vol. 7 fol. 22. B Ila 4/10 1637, vol. 10 fol. 29. Del hetyder naturligtvis inte att förbättringen alltid utdömdes under tiden fram till 1668 års bestämmelser. I en .Svea hovrätts dom av den 4/5 1659 förklarades det att dottern inte kunde bestås sin moders förbättring men viil hennes morgongåva. Det ena av de två vittnena hade tidigare meddelat riitlen alt förbiitlringen var 2000 riksdaler — — minnes.» Det andra vittnet som var rådman hade under ed klargjort alt han inget visste om förbiitlringen. Om morgongåvan var de båda däremot överens. Referenten i målet förklarade den 18/4 att förbiitlringen inte kunde utgå eftersom den inte var bevisad med nöjaktiga skäl. De övriga närvarande domarna godtog i detta avseende referentens mening, ^'id den fortsatta diskussionen den 26/4 förklarades den också upphävd. Det är således hiir frågan om bristande bevis, och inte om ett ogillande av förbättringen såsom sådan. (RA. .Svea hovriills arkiv Bila 4/5 1659, vol. 31 fol. 36r. A II a 18/4. 26/4 1659, vol. 18 fol. 25r ff. 31r ff. E Via 2 aa Lc 110:2, 18.) Se också s. 251 ff. 96 »om mig riilt
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=