245 omskrivning av materialet av vilket det framgår, att lösöre skulle ges eller tillåtas ges till evärdelig ägo. Vid den efterföljande diskussionen, om morgongåvan skulle gå till hennes arvingar då barn saknades i äktenskapet eller ej, gjorde borgmästare Caméen och andra gällande, att så icke kunde bliva fallet. Lindschöld menade nu, att morgongåvan gavs hustrun och ingen annan till godo, varför han fann det orätt att hon skulle behålla det givna vid omgifte, då hennes nya man gav morgongåva. Han fann det därför rätt, att det givna gick tillbaka och således inte gavs till evärdelig ägo. Borgmästare Törne anslöt sig till detta och menade att hustrun endast skulle erhålla det såsom usum fructum. Efter en diskussion om hustruns rätt att vid fattigdom »förtära» sin morgongåva, återvände man till frågan om morgongåva i lösöre skulle ges till evärdelig ägo eller ej. En omsvängning skedde och borgmästare Törne och andra fann nu, att inget annat syntes vara att göra än att ge den till evärdelig ägo. Vid den sista uppläsningen av det uppsatta blossade diskussionen återigen upp, huruvida det givna skulle tillfalla hans arvingar eller ej då hustrun gick i annat gifte. Slutet på diskussionen blev, att samtliga biföll beslutet om att hustrun i ett dylikt fall skulle behålla gåvan. Detta motiverades med att morgongåvan i ett sådant fall ej blev så stor.®’’ Det är först i och med förslaget den 12/9—18/11 som det klart anges, att morgongåvan i avlinge och lösöre skulle omfatta högst 1/6 av hans vid dödsfallet behållna egendom i avlinge och lösöre, samt räknas för möderne och ej fäderne. Det stadgas vidare, att ingendera arvinge, då hustrun avled först och utan barn, ägde rätt att tala därpå, och klargjordes också att hennes arvingar i ett dylikt fall var berättigade till den givna morgongåvan.^® Det var detta förslag som gick ut på remiss till olika instanser och sedan omarbetades till 1692 års förslag. I detta begränsades morgon- *■'* Sjögren, Förarbetena till Sveriges rikes lag 1686—1736, del 1 s. 242 ff. Sjögren, Förarbetena till Sveriges rikes lag 1686—1736, del 4 s. 46 f. Detta gäller morgongåva, som man på landet gav sin hustru. I staden utgick diiremot, efter mannens död, ingen morgongåva då hustrun överlevde med barn. Dog hustrun barnlös före mannen, så hade heller inte hennes arvingar någon rätt till morgongåva. För att morgongåvan skulle utgå fordrades följaktligen att hustrun överlevde mannen utan barn. Dessa stadganden saknas i 1692 och 1694 års förslag.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=