230 gongåvan skedde på hinderdagen, medan den ursprungliga överenskommelsen skett tidigare. År 1645 refererade drotsen Per Brahe inför riksrådet frågan oin Gustav Stenbock skulle ge morgongåva i överensstämmelse med vad han i fjol lovat eller enligt stadgan. Drotsen förklarade, att hans svärfar yrkade på att förord skulle hryta lag. Mot detta vände sig fältherren Jakob De la Gardie som menade att förord var emot lag och att stadgan i sig var helt hillig. och därfcir ingen orsak fanns för förändring. Drottningen deklarerade också, i överensstämmelse med detta, att Stenbock skulle ge morgongåva efter den ordning som stadgats.'’^ Riksrådet har följaktligen förordnal, att stadgan skidle tillämpas även då morgongåvan utlovats vid en fästningsstämma, som i tiden låg hire den 17/12 1644. Det var här hinderdagen som tillmättes avgörande betydelse. 1 detta fall har det rört sig om en förfrågan i och en deklaration av riksrådet ifråga om en ännu ej given morgongåva. Det förekommer emellertid också, att Svea hovrätt tvingats ta ställning till en redan stadfäst sådan. Den 12/8 1644 utställde Malin Soop en skrift, enligt vilken sonen Krland Kafle tilläts ge sin tillkommande hustru en morgongåva, som omfattade 100 tunnor kornränla. Detta löfte upprepades i brevform den 10/12 1645 och underskrevs nu också av mågen samt den andra sonen. Först den 25/6 1646 utställde Erland Kafle, som var assessor vid Göta hovrätt, sitt morgongåvobrev. Det givna gavs i enlighet med landslagens bestämmelser, och brevutställaren åberopade sig på (iverenskommelsen i augusti 1644. Det sades vara brukligt bland adeln, att morgongåvan lovades vid fästningsslämman och därefter utlovades, bekräftades och stadfästes på rätt hinderdag. Eftersom denna morgongåva var lovad innan stadgan utgivits, så ville Erland Kafle förbli vid detta löfte; detta så mycket mer som stadgan förklarar, alt allt vad där till var givet med skäl och vittne och efter lag och sedvänja skulle förbliva vid makt.®- Sedan den första hustrun avlidit, gifte Erland Kafle om sig och fick barn även i detta äktenskap. Efter mannens död uppstod en arvstvist mellan de båda barnkullarna, »samkulla» och »sunderkulla». De sistnämnda fordrade, att morgongåvan skulle delas 5* .SRP XI, 21 7 1645, s. 120 t. H.\. .Svea hovrätts arkiv K VI a 2 aa I.c 151: 2, 10.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=