229 det vara svårt att g()ra gällande att förebilden enbart varit grevoch friherrskapen. Bergmans uttryck, att birebilden varit livg e d i n g e 1, ligger närmare sanningen. Stddgans ikraftträdande 1644 års stadga delgavs adeln den 17 december. Vid en tvist infö)!’ Svea hovrätt år 1690 gjorde svaranden gällande, att ett morgongåvobrev, som utställts den 20/12 1644. givits innan den nya stadgan var utkommen och publicerad. Svaranden yrkade därför på att morgongåvan i enlighet med brevet skulle behandlas som möderne- och icke såsom fädernearv. Vid diskussionen mellan domarna avvisades detta. En av assessorerna förklarade bland annat att det kunde förhålla sig så att stadgan inte var publicerad då denna morgongåva gavs. Stadgan var emellertid gjord på en riksdag och inte promulgerad på annat sätt än genom trycket. Eftersom brevutställaren varit landshövding och inte kunnat vara okunnig om skeendet, så menade assessorn alt stadgan skulle brukas. Det blev också rättens beslut. I domen förklarades att stadgan, som gjorts och slutits på en riksdag inte kunde vara landshövdingen okunnig, varför dess bestämmelser skulle komma till användning.Stadgan har följaktligen här ägt giltighet frän och med den 17/12 1644.^° Fästningsstämina före och hinderdag efter stadgan 1644 års stadga tillät inte, att en morgongåva i arvegods gavs enligt landslagen. Denna nya bestämmelse skapade i början vissa svårigheter, beroende på att den slutgiltiga bekräftelsen av morSvaranden påpekar också, att morgongåvan i arvslotterna, som samtliga arvingar underskrivet den 1(>/1 1655, stadgar, att det givna efter hustruns död skulle räknas som möderne och falla hennes harn till arv. Detta hade ytterligare stadfästs år 1657 vid Frans Crusehjörn den yngres död. Man gjorde också gällande, att det givna hestod av mannens avlinge. ■'* R.\. Svea hovrätts arkiv II a 4/3 1690, onnmrcrad. Brita och Elisabet Frusehjörn .liigerskiöld, som j)åpekat — — vara publicerad, tl.v.s. känd.», anför ovanstående mål som behigg på att — — — »Kn viss hänsyn till det subjektiva rekvisitet kunde [— — —] tagas.» (.lägerskiöld s. 57). .Ifr. Bergman s. 3.S not 2. Gunilla Rosenstierna, samt R II a 8/3 1690, vol. 61 nr. 18. att en lag, för att vara bindande, måste 50
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=