4. RÄTTSTILLÄMPNING: LANDSLÄGENS GB 10 PR, § 2 OCH STADSLAGENS GB 9 PR. HALVPARTEN. SÄTEGÄRDEN. 1644 ÄRS STADGA. MORGONGÄVA OCH FÖRBÄTTRING I LÖSÖRE. AVLINGEJORD OCH 1653 ÄRS RESOLUTION LANDSLAGARNAS OCH STADSLAGENS MAXIMIBELOPP Johan Skylte ställde, i början av l(500-talet, frågan varför adelsmän och andra inte straffades, då de givit ö)ver det tillåtnaJ Hans svar blev att »Thct itt långligit bruk wållit och hafver consiietudo viin legis, besynnerligen deth, som monge reesor är gillat et ideo tacito })opuIi consensu introducta.» “ Md en votering i riksrådet under juli månad lööö gjordes det gällande, att landslagens stadgande om storleken inte iakttogs, och att det var en gammal sedvana, som fått laga kraft. På den grundvalen gillade sekreterare Behmer den hovrättsdom, som nu var föremål för intresse. Denna åsikt om sedvanans laga kraft var han ingalunda ensam om. Det framgår av den diskussion som ftirdes mellan de i detta mål speciellt tillsatta kommissarierna. Bruket att ge halvparten av det som mannen ägde eller mer än lagen tillät hade, enligt dessa, både — — — »tacito et expresso principis consensu vunnit lagha krafft». Konungen hade varit närvarande då dylika morgongåvobrev utställts. Bruket hade ' Delta åsidosiUlaiuio av l)e,st;imim'lscrna har tidigare l)eliandlats på s. 09 ff, 112 f, 149 IT, 152 ff. - .loliaii Skyltes koiiinienlarer till den svenska stadsriillen 1608 s. 28. Det latinska citatet har av utgivaren (iversalts: »D.v.s. (ocTi hafver) sedixtnd la(/(i kraft . . . och därför infört ined folkets tysta saintyeke.» (s. 28 not a.)
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=