209 gores, även i detfa fall, beroende av antalet vittnesgilla personer. Stundomhar testamentet fått ersätta morgongåvobrev och vittnen. Den allmänna regeln har varit att morgongåva alltid skall utgå. Vad som hittills sagts har gällt de högre domstolarna. De fåtaliga domar som anförts från olika underrätter visar att ytterligare minst en variation förekommit. Det har stundom i diskussionen iuom hovrätten framskymtat, att man inte velat moderera morgongåvan utan döma den efter landslagens maximering. Det sistnämnda tillvägagångssättet har inte bara diskuterats utan även begagnats inom underrätterna. Det torde annars även bland dessa förhållit sig så att morgongåva skall utgå. Detta har varit den ledande principen även om det inte kan uteslutas att avvikelser stundom förekommit, och atl variatiouerua i fråga om storleken varit flera än inom hovrätten. Det framgår av de fåtaliga uppgifterna från medeltiden och 1500-talet, att morgongåvan utgått även om det inte kunnat bevisas att något utfästs. 1 något fall har rätten utdömt den och därvid hänvisat till lagens stadgande om att morgongåva bör utgå. Morgongåvan har fiiljaktligen betraktats som en mannens plikt och hustruns rätt. Den ledande principen har även under denna tid varit att morgongåva skall utgå.^" Det är naturligtvis inte uteslutet, utan tvärt om ganska troligt att avsteg härvidlag stundom skett under medeltid och 1500-tal; men den ovan skisserade principen måste betraktas som den ledande. Det förhållandet att givandet stundom skett vid fel tidpunkt eller ulan fastar torde, då hriillopet stått i Sverige, i regel inte ändrat på denna princip. Det är emellertid möjligt att storleken i ett dylikt fall, åtminstone under den tidigare delen av denna epok, inte godtagits i sin ursprungliga form, utan atl lagens maximibestämmelser vanligtvis kommit till användning. Dessa principer har, åtminstone tidväs, inte ägt tillämpning då bröllopet stått i Danmark. Om givandet därvid inte skett på rätt Det finns också <tiplom från metlellidcn som visar att hustrun inte gick miste om morgongåva då mannen utlovat något som han vid tiden för givandet inte disponerat över. Däremot förlorade hon naturligtvis den ursprungliga morgongåvan om motparten så ville. (R.\. Or. perg. 141)3 1. 14 Hans /‘ctrrsson
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=