186 endast ett vittne, Hans Eriksson, och detta skulle inte vara tillräckligt. Domen blev, med hänvisning till GB 10:3, enligt vilken tolv män fordrades som fastar, personer bliva framställt lagens klara och tydliga ord och här arbitrera mot Kungl. Maj:ts och Kungl. hovrättens till underdomarna utgångne befallning, utan morgongåvan modererades till 200 riksdaler. De 100 riksdalerna skulle däremot tillkomma samtliga arvingar. Detta blev inte den slutgiltiga underrättsdomen, utan härifrån apellerades det till den ordinarie lagmansrätten, vars dom föll den 29/10 1677. Rätten fann, med hänvisning till lagen, att en präst var jämförbar med en allmän frälseman, och att morgongåvan skulle bli 10 lödiga mark i svensk vikt. Detta kvantum hade svaranden så mycket mindre att tala emot som den givna storleken inte kunnat fullt bevisas. De skriftliga intygen förklarades, efter lag, inte vara verifierade eller kunnat verifieras. Detta motiv’erades med att den extra ordinarie lagmansrättens dom, att de på näst följande extra ordinarie ting skulle framföra så många vittnen som de kunde, inte fullgjorts. Domaren Hans Hanssons vittnesbörd hade inte heller giltighet, eftersom han betraktades som partisk. De tilläde också, att svaranden nu inför rätta förklarat sig nöjd med domen i denna punkt. I hovrätten, dit appellation skett, fick saken sitt slutgiltiga avgörande den 12/4 1679. Xu dömdes den utfästa morgongåvan, om 200 riksdaler och 50 dukater, som giltig. Den kungliga hovrätten konstaterar, i sina domskäl, att morgongåvan är bevisad och följaktligen skall bestå. Det påpekas, att lagen om storleken är »in desuetudinem gången Det kan som en sammanfattning av dessa hovrättsdomar konstateras, att morgongåva skulle utgå även om ingen av de tolv lagstadgade fastemännen varit närvarande vid givandet. Tankegången bakom detta framkommer också klart i ett mål från år 1686. Vid överläggningen mellan domarna förklarade referenten vilka här icke kunde uti egna , att rätten inte kunde gå ifrån 64 R.\. Svea hovrätts arkiv E VI a 2 aa Lc 128: 6, 17. Domar den 7/10 1674, 11/1 1677, 29/10 1677. RA. Svea hovrätts arkiv B II a 12 4 1679, vol. 51 fol. 23. A II a 7/2 1679, vol. 30 fol. 1 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=