185 endast ett vittne finelåg, och tolv fasteinän aldrig förekommit. Detta enda vittne ansågs emellertid inte tillräckligt som bekräftelse på vad som givits. Vid diskussionen om morgongåvans storlek har förslag framftirfs såväl om moderation som om en inskränkning i enlighet med vad som ansågs vara lagen. Vid fastställandet av domen har majoriteten av domarna, som synes, baserat storleken på mannens placering i samhället och boets tillgång. Det förfaringssättet har sitt uppenbara intresse. Det har tidigare konstaterats att GB 10:3 fastslår antalet fastemän, iitan att det samtidigt klargöres vad som sknlle ske, om detta stadgande inte beaktades. De här anförda målen, och inte minst det sista, visar vilken betydelse antalet tillgängliga vittnen hade fiir hovrätten. \’ittnenas betydelse framgår också i den tvist, som år 1070 avdömdes av hovrätten. I de tidigare målen hade hovrätten utgjort första men också sista instans. I den tvist som 1079 fick sitt shit i hovrätten, hade också underrätterna varit inkopplade. Den tvisten bjuder, för deras del, på en intressant provkarta av olika domar. Den hirsta domen hade utfärdats av häradsrätten den 7/10 1074, då laga ting hölls med Åkers skeppslag. Inför denna hade Margareta Jönsdotter begärt, att utfå den morgongåva som den nu avlidne maken, kyrkoherden i Österåker, Lars Bylonius givit henne. Som bevis fiiretedde hon två attester, av vilka den ena utfärdats av kaplanen Lars Johannes Lingzelius och den andra av domaren Hans Hansson. De intygade att hennes make utfäst en morgongåva om 200 riksdaler och 50 dukater. Rätten godtog dessa vittnen och fann morgongåvan vara lagligen utfäst och given, varf(")r den i sin helhet tilkhimdes henne. Sedan hustrun avlidit uppstod en arvstvist, i vilken även morgongåvan kom att figurera. Denna tvist remitterades från den extra ordinarie lagmansrätten i Stockholm till Seminghundras häradsting. Nu presenterades fcirutom de tidigare nämnda skriftliga vittnesmålen två muntliga sådana. Käranden ville att de två attesterna, av herr Lars och hustru Cecilia, inte skulle ges vitsord, utan att de efter lag skulle besvärjas. Mot domaren Hans Hansson anfördes att han inte bara vittnat utan också dömt i saken. Därmed återstod
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=