183 I en rättegång intT)r Svea hovrätt detta år ifrågasatte käranden det berättigade i en till svaranden iitfäst morgongåva. Trots att morgongåvobrevet, som var utställt år 1697, endast angav två vittnen, fann sig käranden inte föranlåten att på den grundvalen ifrågasätta morgongåvans giltighet. Inte heller rätten reagerade mot detta, utan konstaterade blott i domen att laggiltiga vittnen underskrivit morgongåvobrevet.Lagens fordran på tolv vittnen saknade följaktligen nu helt betydelse. Det har i vart och ett av de hittills behandlade målen aldrig funnits tolv fastemän vid utfästandet, men väl två för hovrätten kontrollerbara vittnen. Annorlunda förhåller det sig i ett rättsfall från år 1675, som samtidigt ger en inblick i domarnas tolkning av lagen. Käranden, Kristina Rosenhielm, reste anspråk på sin morgongåva, vilken maken enligt henne utfäst till 2000 riksdaler. Hon påpekade dessutom i en inlaga, att morgongåvan ingalunda var något villkorligt eller konditionalt ting, som det stod i var och ens fria disposition att giva eller inte giva. Den enda friheten mannen härvidlag hade gällde storleken. Detta, menade hon, framgick av landslagens GB 6 och 9 samt stadslagens GB 6, enligt vilka morgongåvan skall givas. En klart uttalad plikt förelåg, enligt henne, här. Motparten å sin sida, som representerades av Karl Albrekt Gärffelt, ville av flera skäl att morgongåvan icke skulle utgå. Från svarandes sida påpekades bl.a., att det inte kunde bevisas, vare sig med brev eller opartiska vattnen, i öv^erensstämmelse med stadgandet om tolv fastar, att något givits. Svaranden förmodade emellertid, att hovrätten skulle pålägga fru Rosenhielm sin morgongåva, men önskade att den i så fall skulle modereras efter lag. Det enda vittnet som fanns var den präst som sammanvigt brudparet. Enligt honom hade mannen, Tomas Gärffelt, vid vigselii den 28/12 1667 givit sin hustru 2000 riksdaler.^® Det förhållandet att endast ett vittne förekom gav' en extra komplikation åt fallet. Två vittnen, som var vittnesgilla, betraktades nämligen såsom full bevisning, medan ett vittne endast utgjorde halvt bevis. RA. Svea hovrätts arkiv E Via 2 aa Lc 157:1. 5. B II a 3/3 1706, vol. 77 fol. 13 ff. KA. Svea hovrätts arkiv E VI a 2 aa Lc 124: 2, 8. 60 Petréa—Jägerskiöld—Nordberg, Svea hovrätt s. 291.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=