144 endast till en tid efterlevts och nu till stor del förgätits. h!ftersoin adeln pä den sista riksdagen anhållit om att stadgan skulle förnyas, så hade konungen överlagt med riksrådet och nu reviderat den. En särskild påminnelse gjordes i fråga om punkt 7, ridderskåpets och adelns morgongåvor, sedan 1(>44 års stadga som helhet bekräftats. Det missbruk man ville komma till rätta med bestod i att somliga, antingen i morgongåvan eller förbättringen, gav en så stor summa att hela deras egendom åtgick. I fortsättningen skulle ingen få giva högre morgongåva, eller högre fiirbättring i penningar eller lösöre, än hans villkor tillät, och hans efterlämnade lösören täckte. Arvingarna var i fortsättningen icke skyldiga att utelämna en morgongåva eller förbättring, som översteg den dödes tillgångar i pengar och lösöre. I den diskussion, som förekompå Riddarhuset den 7 juli. ifrågasattes om inte förbättringen i lösöre skulle begränsas till en viss summa. Ridderskapets beslut blev emellertid, att storleken på finbättringen fick avgöras av var och en.‘’^ Den stadga, som sedermera utfärdades den 30/8 1004, (iverensstämmer med det ovan omtalade förslaget.®- Det intressanta här är att förbättringen betraktades som fullt legitim, och till och med bekräftades i stadgan. Vad man vände sig emot var att förbättringen i lösöre givits högre än vad som motsvarade tillgångarna i lösöre. I dylika fall hade den fasta egendomen, eller delar av denna, mast tillgripas för att mannens liifte skulle kunna uppfyllas. Detta avsåg man nu att sätta stopp fiir. Den officiella bekräftelsen innebär, att det ansågs helt riktigt att även i fortsättningen ge en morgongåva upp till 0 pundlästers värde och dessutom en förbättring, som tilläts helt och hatlet uppsluka makens lösöre. Genom 1004 års stadga har också en officiell bekräftelse givits på den »tolkning» av 1044 års stadga, som adeln gjort i fråga om gåvans totala värde. Det är ju i överensstämmelse med den tolkningen, som adeln under tiden 1044— 1004 kunnat tillgripa förbättringen. uo .SR.\P 9 s. 321 f. .SR.\P 9, 7 7 1664, s. 131. ®- .Schmedenian I s. 390. Bergman s. 39 not 1. .\ngåcnde dc övre riittsinstansernas tillämpning av 1664 års stadga se s. 248 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=