123 Drygt ett år senare, den 22/1 1642, upptogs i riksrådet några av de punkter som ridderskapet i regeringens namn skulle föreläggas. I fråga om morgongåvan föreslog man, att den antingen skulle rättas efter lag och myntets beskaffenhet, eller ges till livstid för att därefter övergå till mannens arvingar. Detta bildade också stommen i det diskussionsförslag som regeringen och rådet vid 1642 års riksdag delgav adeln. Däri frågades om morgongåvan skulle ges antingen i pengar och lösiiren efter lag, dock med en ökning av tidigare värde, eller om var och en skulle få ge så mycket gods han ville och förmådde. 1 sistnämnda fall undrade man, om hustrun skulle njuta inventarium och ränta till sin död, när hon förblev änka, och om en viss fastställd lösen skulle utgå då hon gifte om sig. Under änketiden skulle godsens avkastning och inventarier njutas under frälsemans rätt. När godsen avträddes till mannens arvingar så -skulle, vare sig delta skedde vid nytt giftermål eller efter hennes död, såväl gods som inventarier överlämnas i samma skick som de en gång mottagits.^ F(")rslaget diskuterades den 9, 10, 11 och 16 februari på riddarhuset. Adelns svar kom den 18/2. De fann det riktigt att morgongåvan gavs i gods eller pengar och ville att en maximering skulle ske. Den angivna storleken skulle inte få överträdas men väl underskridas, allt efter var och ens förmögenhet. Om inga barn föddes i äktenskapet så behöll hustrun godsen så länge hon var änka. I händelse av nytt äktenskap skulle mannens närmaste arvinge ha rätt att lösa in det givna efter 3 lödiga mark silver, eller motsvarande penningvärde, för varje tunna eller pund ränta. Även om arvingarna inte löste in godset, så fick änkan inte förpanta, förhyla, skänka, hortfiusälja eller iidegöra morgongåvan. 1 stället skidle, när hon dog, det givna utan lösen återgå till mannens närmaste arvingar. Om någon annan av släkten under liden hisle in gåvan, så skulle den, efter hennes död, tillfalla manliens närmaste arvingar och detta utan lösen. Morgongåva, som givits i penningar eller lösören, hehiill änkan däremot under alla förhållanden själv, och efter hennes död tillföll den hennes och icke mannens arvingar.- 1 .SRP IX s. 78. SRAP 3 s. 199. - .SRAP 3 .s. 139 f, 147, 206 1.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=