105 Det här refererade sladgefcirslaget innehåller i förhållande till landslagen flera nyheter. Av intresse i detta sammanhang är att storleken på morgongåvan kunde göras oberoende av landslagens maximering. Vare sig gods eller lösöre gavs, så stod det jn mannen fritt att anpassa det givna till brudskatten. Och den gjordes jn, i sin tnr. beroende av fiiräldrarnas vilja och fiiriniigenhet utan att några officiella inskränkningar uppsattes. Helt nytt, i jämförelse med motsvarande bestämmelser i landslagen, var alt barnlös änkas dispositionsrätt till en i jord given gåva begränsades till hennes livstid. Ny var också arvingarnas inhisningsrätt, liksom alt hnsirnns arvingar ärvde en i liisöre given morgongåva, även om mannen överlevde sin maka. Helt skild från landslagen är också stadgandet att diittrarna i äktenskåpet ärvde hela morgongåvan i kisöre. Det medhirde att sönerna i ett dylikt fall blev helt lottlösa. Förslaget innebär ett markant avsteg från landslagen, inte bara i fråga oin morgongåvan utan även när det gällde arvsdelningen mellan son och dotter. De här återgivna adelsprivilegierna har betecknats som förslag. Frågan är, om någon stadga utfärdats eller om privilegierna fiirblev på förslagsstadiet. Det förekommer vid rättegångar inför Svea hovrätt att käranden eller svaranden i samband med tvist om morgongåva åberopar sig på konung Johans adliga privilegier. Så är exempelvis fallet i en rättegång mellan Olof Stråle och frn Anna i oktober 1()18. Den förstnämnde hänvisar inte bara till den stadga som gjordes i gamla herr Sten Stures tid i Tälje år 1491, utan också pa de av konung Johan givna adliga privilegierna år 1590. På detta replikerade motparten, att han låter det vara i sitt värde, — — — »så vidh the ähr accepterade och effterfölghde».^^ I litteraturen har meningarna varit delade. Posse hävdar, att det »i Adelns Privilegier 1590 blifvit stadgadt, att morgongåfva i jord blott skulle förlänas till lifstidsbesittning, hvilket RA. Svea liovrälls arkiv E \’I a 2 aa Lc 19, 10. Denna sista siffer^jiupp, 10, aiif^er liär, liksom alltid, aktens nnminer. Såviil hiir som i fortsiittningen har Lc-keteckninpen brukats, eftersom detta tycks vara det hävdvunna i litteraturen. I denna »!•] VI a 2 aa-serie» finns annars också volymnummer, som vore att föredraga. De båda beteckningarna, Lc och volymnummer, iir till att börja med identiska men skiljer sig snart åt.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=