96 lagenligt till dess att förbättringen börjat brukas. Förbättringen har följaktligen inte använts för att kringgå lagbestämmelserna om maximerade morgongåvor.^^ GII TOMAXXKXS VÄXGÅVA OCH FÖRRÄTTRIXGEX Det bar i litteraturen gjorts gällande att förbättringen inte varit något annat än den tidigare till giftomannen utgående vängåvan, som nu i stället utlämnades till bruden. Kan den åsikten upprätthållas? ^’ängåvan A'ingsef) till giftomanneu skulle enligt g(')talagarna utges på bröllopskvällen. när brudparet båda på en bolster och under ett lakanDenna vängåva, som i de yngre svealagarna kallades fnestingafa?, gavs i Uppland, Hälsingland och ^'ästmanlaiid i samband med fästningen, d.v.s. trolovningen.'-^ ^’ängåvan skulle således, enligt landskapslagarna, ges antingen i anslutning till trolovningen eller i anslutning till l>röllopet, d.v.s. senast på briillopsdagen. I landslagarna nämns den inte längre. Det framgår av tidigare citat att Hafström First i sin sammanfattning har identifierat vängåvan med förbättringen. Xågra belägg för riktigheten av denna syntes tycks emellertid inte ges. l^örfattaren har tidigare i sin uppsats konstaterat att: »Med tiden kom vängåvan att tillfalla bruden. Under senare medeltiden var det sålunda bruk i Jämtland, alt brudgummen skidle framfcir kyrkodörren lämna bruden en penningsumma "i tilgaef .» Det — — »komma F()rl)ätlringens rolt i tiden efter 1Ö21 oeh före 1(U4 Iteliandlas i)å s. 112 f, 132, och för tiden efter 1644 på s. 142 ff. VgL I ocli VgL II GR 2. Hafström. \’;ingåvan s. 163. Carlsson s. 63. UL AB I. \'mL .\B I. III. ÄR I: 3. Hafström. \’;ingåvan s. 166. Hafströms stöxl för fiirliållandena i .liimtland iitgiires av ett hrevheliigg från år 143.) 11)\ \'I nr 461.). samt en h:invisning till .\hnliind: ».liimtlands och Hiirjedalens historia» del I s. 496, som skriver: »\'are sig hriidgummen niirmast efter Hälsingelagens mönster hade råd till en morgongåva i löst och fast eller icke — ihland lieter det endast gåva', — så horde han framför kyrkdörren lämna bruden en ])enningsnmma i tilgiaef’, en term som är både svensk och norsk men hiir svarar mot norsk tilliimpning.» Kan då denna tilgiief, trots att den i tiden ligger före morgongåvan, ses såsom en förbättring brukad i syfte att kringgå landslagens
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=