SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FÖR RÄTTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN SERIEN I • • RATTSHISTORISKT RIBLIOTEK TJUGOFÖRSTA BANDET A.-B. NORDISKA BOKHANDELN, STOCKHOLM I DISTRIBUTION
' ->■ '7t . '•« V ' ' * '* * é É ■Tt
MOlUiONGÅVOINSTITUTET I SVERIGE UNDKR TIDEN FRAM TILL OMKRING 1734 ÅRS LAG AV HANS PETERSSON FIL. LIC., KLM. AKADEMISK AVHANDLING SO.Vl .MED VEDERBÖRLIGT TILLST.AnD AV HUMANISTISKA FAKULTETEN VID UNIVERSITETET I LUND FÖR VINNANDE AV FILOSOFIE DOKTORSGRAD KOMMER ATT OFFENTLIGEN FÖRSVARAS Å SAL 217, UNIVERSITETSBYGGNADEN. FREDAGEN DEN 4 M.AJ 1973 KL. 10. LUND 1973 CARL BLOMS BOKTRYCKERI A.-B.
SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FÖR RÄTTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN
SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FÖR RÄTTSHI STORI SK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN SERIEN 1 • • RATTSHISTORISKT BIBLIOTEK TJUGOFÖRSTA BANDET A.-B. NORDISKA BOKHANDELN, STOCKHOLM I DISTRIBUTION
% 1
TILL GRETA och BERTIL
MORGONGÅVOINSTITUTET I SVERIGE UNDER TIDEN ERAM TILL OMKRING 1734 ÅRS LAG AV HAXS PETERSSOX Mit cleiitscher Ziis(tmmenf(issiin(i A.-B. NORDISKA BOKHANDELN. STOCKHOLM I DISTRIBUTION
ISBN 91-85190-00-4 LUND 1973 CARL BLOMS BOKTRYCKERI A.-B.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING Förord 13 I. LANDSKAPSLAGARNA. I ÄLGESTADGAN ÄR 1345 SAMT R.L\RKÖARÄTTEN For.skningsläfje Den iildre ocli den yngre Västgötalagens bestiiininelser om tidpunkten för morgongåvans givande I rkundsmaterialets ujipgifter om tidpunkten De me(t morgongåvan förenade bestämmelserna om äganderätten . . \';istgötalagarnas bestiimmelser om morgongåvans storlek Hallands lag oeh/eller sedvana Småland riohärads lag oeh eller sedvana (iavs morgongåva i \’ärend? (Lstgötalagen oeh diplomen .Södermannalagen och diplomen l'|i[)landslagen oeh diplomen \':istmannalagen oeli diplomen \’ärmlands-, Niirke-, Dala- oeh Hälsingelagen samt diplommaterialet 54 \’illkoren. Sänggåendets roll. Lagstadgad eller frivillig gåva Pretium virginitatis oeh ekonomisk aspekt riilgestadgan år 1345. Bjärköarätten 15 17 19 2(i 29 33 41 43 43 45 48 50 52 53 55 59 01 11. LANDSLAGARNAS OCH STADSL.\GEN.S TID 1. MELL, KrLL och MEStL samt Tälgestadgan år 1493. Maximibestämmelser (GB 10 pr), morgongåva oeh efterlevnad under senmedeltiden. Släktens samtvcke .Magnus Erikssons lands- och stadslag Förhållandet mellan de i stads- och landslagen stipulerade heloppen Efterlevnaden av landslagens maximihestämmelser Tiden från omkring 1350 och till och med 1400 Tiden 1401 —till och med 1 maj 1442 Tiden 2 maj 1442 —fram till 1493 års Tälgestadga. Forskningsliige 03 05 05 00 09 09 74 70
10 81 Tälgesladgan och medeltidens slutskede \'arför denna utveckling? Släktens samtycke 2. Landslagarnas GB 10 pr och § 1 samt stadslagens 0 pr, § 3. 4. ,ö. Lag och lagförslag 1521— 1734. Efterlevnad Forskningsläge Medeltiden Giftomannens vängåva och förbättringen De i litteraturen anförda heläggen från 1524, 1527 och 1663 Lag och lagförslag under tiden 1521—1608 1590 års förslag 1593 och 1595 års förslag Det s.k. Hosengrenska förslaget och det s.k. Karl IX:s förslag 107 1608 års appendix ■Adelns efterlevnad av GB 10 pr under tiden 1521—1644. Förhättringens roll Förändring i morgongåva och förhiiltring under tiden fram till omkring 1644 Lag och lagförslag under tiden 1608 och fram till 1734 års lag . . 120 1617 års riksdag 1630-talets riksdagar 1640 och 1642 års riksdag 1643 och 1644 års riksdag 1644 års stadga och 1653 års resolution Efterlevnaden av bestämmelserna i 1644 års stadga om tidshegränsad äganderätt och fädernearv. Morgongåvans dokumentariska existens 1644 års stadga och dess bestämmelse om storleken 1644 års stadga och förhiittringen 1665 års betänkande och 1668 års stadga Morgongåvans storlek och den enskilda individen Efterlevnaden av den i GB 10 pr för bönder och löskekarlar maximerade storleken Efterlevnaden av den i stadslagens GB 9 pr stadgade storleken. Förbättringen .Skillnaden i villkor mellan stads- och landslag 3. Landslagarnas GB 10: 3 samt motsvarande bestämmelser i stadslag och 1734 års lag. Frivillig eller lagstadgad gåva GB 10: 3 och den bakomliggande ceremonien Samtida doktrin och sentida forskning Frivillig eller stipiderad morgongåva Rätt hinderdag och fastemän Domstolsmaterial Domar efter 1614 84 87 91 91 93 96 100 104 104 10(> 109 112 113 120 120 122 127 130 136 142 143 145 148 149 152 154 164 164 167 167 172 175 178
11 Fastomiin Halt hindordas Icke utfiist inoifjongåva Stadsla}^. Frivillij» eller stipiderad {jåva. Tidpunkt Domar uiuier 1 öOO-talets senare hälft Domar under medeltiden Tidpunkten för ulfiistandet i stad och land 4. Hättstilliimj)ning: Landslagens GB 10 pr. § 2 och stadslagens GB 9 pr. llalv|)arten. Sätegården. 1044 års stadga. Morgongåva och förbättring i liisöre. Avlingejord och 1053 års resolution .... 217 Landslagarnas och stadslagens maximihelopp Halvparten Siitegården 1044 års stadga .Stadgans ikraftträdande Fästningsstiimma före och hinderdag efter stadgan Förhållandet mellan sätegårdens riinta och de sex pundliisterna samt landhogiirdens roll. Maximistorlek Förhållandet mellan olika huvudriintor .Morgongåva i lösöre Svea hovrätt och Kungl. .Maj:t Svea hovriitts domar Lagkommissionen och 1734 års lag Förhättring i lösöre lOOS års l)est;immelser 1008 års adelsstadga och dess giltighet för övriga stånd 1053 års resolution och dess tillämpning 5. Längods. \'issa former av förlust eller förändring av morgongåva. Dispositionsrätt Liingods 1094 års resolidion (iiild och morgongåva Samtida doktrin och sentida forskning Gäld före iiktenskapet Giild under äktenskapet Gessio honorum Lagkommissionen och 1734 års lag Stadslagen Bondens lott eller oskiftad egendom Hor. drå|) och förlöpning Hustruns dispositionsriitt efter makens död Lönskaliiger. Gifte mellan frälse och ofriilse •Svea hovriitt och Kungl. Maj:t Tidpunkten för barnens tillträde Svea hovriitt och Kungl. Maj:t 178 188 193 197 199 204 210 217 223 220 227 229 229 231 234 235 237 242 244 248 253 257 258 2()2 202 200 200 207 272 273 279 282 285 287 291 290 302 305 309 311
12 III. KASUISTIKEN Principerna för kasuistiken Tiden cirka 1350—1521 Tiden 1521—1644 Kasuistik 317 319 319 341 347 432 Zusainmenfassung Källor och litteratur Förkortningar Ortregisler Per.sonregister 465 478 480 491
F()R()RD Föreliggande avhandlings titel anger en avgränsning inte bara i rum utan också i tid. Det hade naturligtvis, åtminstone för författaren, varit mycket intressant att få följa morgongåvan fram till det ögonblick under 1900-talet, då den försvinner ur lagstiftningen och därmed inte längre är en laglig rättighet för kvinnan, och en i lagen grundad plikt för motparten. Det hade också varit myckel intressant att få teckna de svenska förhållandena mot den europeiska bakgrunden, och därigenom få tillfälle iakttaga likheter, olikheter, påverkan, strömningar o s v. Den avgränsning som här gjorts har sin grund i tvenne ting: lag och arkivmaterial. Giftermålsbalken i 1784 års lag innebär, i vad som här behandlas, något nästan helt nytt i förhållande till landslagen, eller rättare sagt landslagarna, eftersom Magnus Friks.sous och Kristoffers landslag här överensstämmer. I den bemärkelsen kan den nya lagen ses som slutpunkten på en lång utveckling. 1784 års lag låter emellertid inte bara gammalt försvinna. Den upptar också delar av nya, vid sidan av landslagen tillkomna, och d å för speciella grupper skrivna bestämmelser, som n u får vidgad betydelse. Den upptar också tidigare i det praktiska livet förekommande icke skriftfästa företeelser. Allt detta innebär att en i mångt och mycket ny situation uppkommit. Md fortsatt forskning kommer helt nya frågeställningar, problem osv att aktualiseras, eftersom den självklara utgångspunkten blir just 1784 års giftermålsbalk. Del är fullt möjligt att överblicka och genomarbeta hela det svenska medeltida arkivmaterialet. Den möjligheten försvinner emellertid för efterkommande tiders material redan i och med 150()-talet, dvs om ett dylikt arbete skall avslutas inom något så när rimlig tid. Den ansvällning av arkivmaterial som förekommer redan under löOO-talet fortsätter i accelererat tempo. Det innebär, all en fortsatt granskning av morgongåvans historia för tiden efter 1784 års lag blir en i detta sammanhang tids- och arbetsmässigl sett omöjlig uppgift, eftersom här aktuellt arkivmaterial
14 inte kan avskärmas till ett fåtal områden. Vad som här sagts om det svällande arkivmaterialet gäller naturligtvis också för utlandet. Detta är förklaringen till den avgränsning som gjorts i tid och rum. Professor Jerker Rosén, vid Historiska Institutionen i Lund. har varit min handledare. Såväl professor Gerhard Hafström, vid Juridiska Fakulteten i Lund, som hans efterträdare i rättshistoria professor Göran Inger har genomläst manuskriptet, vilket för mig inneburit en stor fördel. Detta sagt inte minst med tanke på avhandlingens tvärvetenskapliga karaktär. Till dessa tre. vars vänlighet, generositet och berikande synpunkter i rikt mått kommit mig till del, står jag i stor tacksamhetsskuld. Jur. kand. och fil. lic. Bo Ruthström har haft vänligheten genomläsa de första tio sidorna i manuskriptet. Jag står också i tacksamhetsskuld till personalen vid Riksarkivet och Kammararkivet, liksom Diplomatariekommittén, för den hjälp som jag erhållit vid de långa forskningsuppehållen i Stockholm. Det är mig en angelägen plikt att speciellt tacka teol. dr. Jan Liedgren och fil. dr. Sten Landahl samt docent Ingemar Carlsson, vars stora hjälpsamhet och kunskap om arkivmaterial jag haft förmånen få draga fördel av. Mitt tack går också till personalen vid Svenska Ortnamnsarkivet i Uppsala, handskriftsavdelningen inom Uppsala Universitetsbibliotek. Lunds universitetsbibliotek, liksom Kalmar Stadsbibliotek och tillika Länsbibliotek för Kalmar län —i sistnämnda fall inte minst personalen inom dess interurbana avdelning. Sammanfattningen har översatts till tyska av dr phil fru (',hristiane Boehncke-Sjöberg. Mina forskningar har underlättats genom bidrag och reseanslag frän olika håll. Av stor betydelse för mig är också att Institutet för Rättshistorisk Forskning, grundat av Gustav och Carin Olin, låtit avhandlingen ingå i sin skriftserie Rättshistoriskt Bibliotek. Även i detta avseende står jag i tacksamhetsskuld. Till alla dessa ber jag att få rikta ett varmt tack. Häri inbegripes i särskilt hög grad mina föräldrar, Greta och Bertil Petersson. Lund i april månad 1973. Hans Petersson
I. LANDSKAPSLAGARNA, TALGESTADGAN ÅR 1345 SAMT RJÄRKÖARÄTTEN
Lir.1
FORSKNINGSLÄGE I Kulturhistoriskt lexikon definieras morgongåvan på följande siitt: »Morgongåva var en gåva, som skulle givas av mannen till husirun på morgonen dagen efter bröllopet.» ^ Denna åsikt, d.v.s. att morgongåvan enligt landskapslagarna alltid skulle ges på hinderdagen,“ återfinnes redan tidigt i litteraluren. Hos Schlyter heter det i mitten av 1830-talet, att — »morgongåfvan skulle dagen efter det första gemensamma nattlägret gifvas henne af brudgummen».^ Några år senare konstaterar Nordström, att mannen skulle ge en natt sammanlegat eller dagen efter bröllopsnatten, en morgongåfva»;'*. I Ahnqnists fiireläsningar över familjerättens historia, som sedermera utgavs, säges att morgongåvan inte fick »lagligen givas eller stadfästas förr än å rätt hinderdag, d.v.s. dagen efter bröllopsnatten. Morgongåvan kallas också i de äldre lagarna ej sällan för hinderdagsgäv».^ * Carlsson, art. Morgongåva i KL XI sp. 095. Någon redogörelse för morgongåvans historia i .Sverige finns inte. Den sista som i stora drag skisserat morgongåvans roll är tiarlsson. Det har huvudsakligen skett i verket »Jag giver dig min dotter». Rent allmänt hänvisas därför till detta arhete och diir anförd litteratur. - Med hinderdag menades den bakre dagen, följande dag, d.v.s. dagen efter bröllopet. (Magnus Erikssons landslag i nusvensk tolkning av Ake Holmhiiek och Elias Wessén s. 55 not 55.) 3 .Schlyter s. 202. * Nordström s. 55. •’ Ahnquist, Svensk rättshistoria II. Familjerättens historia s. 111. Alm- (piist, .Strödda bidrag till civilriittens historia s. 30. Denna åsikt om tidpunkten för givandet hegriinsar sig naturligtvis inte enhart till 1800- och 1900-talet. Den förekommer tidigare ;in så. .Som exempel kan, från 1600-talet, Johan Stiernhöök och hans år 1672 utgivna »De jure .Sveonum et Gothorum vetusto» niimnas. (Ny upplaga utgiven av Institutet för Rättshistorisk forskning ser. I hand 1 s. 161.) För 1700-talet kan som exempel tagas David Nehrmans år 1747 utgivna »EöreUisningar (ifwer Giftermåls Balken» s. 129. »sedan de nygifte 2 na?ifi Pclnrsnoti
18 Vad som här refererats och citerats gällde landshygden. En klar distinktion har i denna litteratur gjorts mellan landsbygd och stad. Carlsson skriver: »Från övriga svenska medeltidslagar skiljer sig Magnus Erikssons stadslag (GB 6:3 och 9:2) därigenom, att morgongåvan och andra gåvor skulle utgivas första bröllopsdagen före det gemensamma sänggåendet. Något belägg på att denna regel, som stred emot landskapslagarnas rättstradition och mot de seder, som genom århundraden fortlevde på landsbygden, vad morgongåvan angår tillämpats i praktiken har dock ej kunnat påträffas. Härtill kommer, att ett flertal handskrifter av stadslagen —dock ej de äldsta —ha samma ordningsföljd som landslagarna, nämligen att morgongåvan överlämnades först "å rättom hinderdag’.» ® Stadslagens bestämmelser skulle således på denna punkt innebära ny rätt utan motsvarighet i landskapslagarna, och inte bara ett brott mot gällande rättstradition, utan också mot seden pa landsbygden. Den genom århundraden fortlevande seden skulle följaktligen varit helt entydig, i det att morgongåvan — — — »sedan urminnes tider överlämnats på morgonen dagen efter bröllopet»." Samtliga såväl bevarade som icke-bevarade landskapslagar skulle också ha uttalat sig för ett givande av morgongåvan på hinderdagen. De ovan refererade åsikterna om tidpunkten för givandet har emellertid inte omfattats av alla. Winroth, som i tiden ligger efter Schlyter och Nordström men före Almquist och Carlsson, gör gällande att utfästelsen av morgongåvan enligt Västgötalagen skedde vid fästningsstämman, och således icke på bröllopskvällen eller hinderdagen. Enligt honomvar givandet följaktligen avslutat Nämnas bör också, att enligt konung Hans’ (danska) allmänna stadslag, som är starkt beroende av den svenska stadslagen, morgongåvan ej fick givas förrän å andra bröllopsdagen. » Efter att ha omnämnt ett exempel från Stockholms jurisdiktionsområde från år 1.595 då stadslagen inte tillämpats konstateras: »Anmärkningsvärt är att i de fall, där tidpunkten för morgongåvans överlämnande i laga former överhuvud nämnes, det städse säges, att detta — enligt gammal hävd — skett "å rättom hinderdag’. Det förefaller som om stadslagens bestämmelse, att morgongåvan skulle utgivas redan på bröllopskvällen den första dagen aldrig slagit igenom.» ^ Carlsson s. 146. Carlsson s. 215 f. Carlsson fortsätter:
19 i och ined trolovningen, och vad soin ägde rinn »å hridlopet» var ingenting annat än en knngiirelse om morgongåvan. Detta har enligt hans förmenande varit den ursprungliga seden inte bara i ^"ästerg(■)tland utan även i andra områden. Under en senare tid 1 inlägger emellertid lagarna utfästelsen i staden till bröllopskvällen fiire sänggåendet och på landet till hinderdagen. Den första njipgiften lilir att fiireta en granskning av landskapslagarna’’ och därefter nrknndsmaterialet. d.v.s. morgongåvobrev och uppgifter om morgongåvan i andra brevformer, för att på den vägen få en uppfattning om bl.a. tidpunkten för givandet. D]:X ÄLDRK OCH DKX VXC,RK VÄSTGÖTALAGKXS RKSTAMMKLSKR OM TIDFUXKTEN FÖR MORGOXGAV.\XS GI\\\XDE De, inom den tidigare forskningen, .som direkt uttalat sig om förhållandet inom \’äslergi)tlands lagsaga, har, med undantag av Winroth, varit eniga om tidpunkten för givandet. Så exempelvis Xordslröm som menar att morgongåvan: »Enligt West(jint(i\i\gen [— ] gafs dagen efter bröllopet, eller hindradagen. det är andra dagen.», och samma asikt miiter hos lind: »Desnden giver Manden sin llnstrn efter Rryllnpsnatten en hintlradags giaef. der dog loves hende allerede .Vflenen forinden.» Den äldre \’ästgi‘)talagen är bevarad i en handskrift (cod. Holm. R 59) från 128()-lalel. Lagtexten är emellertid äldre än så. Den f()rsta redaklionen anses ha tillkommit i biirjan av r2‘2()-talet och sättes i samband med lagman Eskil Magnusson, vilken — »synes ha levat till omkring 1*227».’’ Den yngre \’ästgö)lalagen har tillkommit någon gang mellan 1281 och 1300, sannolikt på 1290talet. Den ntgiir en bearbetning av den äldre \’ästgötalagen men har icke utgått fran B 59.’- Såviil äldre som yngre Västgiitalagen ^ Winroth, Ur mina förcliisningar 2 s. 74 f, 79. ” I (let följande kommer inte Giitalagen att behandlas inom ramen för denna avhandling. Nordström s. 55. luul s. 176. ” Svenska landskapslagar serie 5 inl. s. XI ff. '- .Svenska landskapslagar serie 5 inl. s. XLIII.
20 är uppteckningar av gällande rätt och räknas till rättsböckerna.^’^ ^"ästgötalagen ägde inte bara tillämpning i Västergötland utan också inom större delen av Mo härad i Småland samt Dalsland och Nordmarks härad i nuvarande Värmland. Den i detta sammanhang aktuella delen av yngre ^"äslg(■)talagen lyder: »lionÖa? sun vil sa?r kono bihifChan skal hin skyldfeste at hitta' ok hön sillan hyria'. ok la'stna?ha3 staempnu la;giae. a ha'nni skal til sa'iajr sa'ghise. na?mpn£e iorj) a'n til a;r. na'mpna' man. na?mpna? quiche, het a?!’ giuaj uil. ntempnse ligia'nÖa? fa3 a'n til aer. Thagho’r firi hest ier skilt, ok handum ier samat takit. ha ierii til gia'ua'r iellfcr intar, icn vingiaf skal lukin vaiie a gipta'r quielde. ha h^ koma haj)in vnder ena' hle. alt het sum gips at hindiiedax a ficstiiiepa stempnu ok lysis a giptier quelde. het ier alt 1'ult fangh iorhier. ien vm fa'i'h komher a. annantingia? a hindraedaghinum idler för. ok eig annath fyr ien her koma hahin a en hulster aeller a ena' hle. Skiliies he at sihan firi nokiie fallie sakir. haui hon » Bondeson vill hedjaomhustruåt sig. Han skall uppsöka den närskyldaste och framföra sin hön och utsätta fästningsstämma. På denna skall han lova gods, nämna jord, om jord finnes, nämna träl, nämna kreatur, som han vill giva, nämna livlös egendom, om sådan finnes. Så snart fästning har skett och man har lagt händerna samman, då är alla dillgåvor’ förvärvade, men ’vängåva’ skall vara gäldad på giftermålskvällen, då de komma håda under ett lakan. Allt det som gives i morgongåva på fästningsstämman och lyses på giftermålskvällen, det är allt fullt jordafång, om omfärd sker antingen på dagen efter bröllopet eller förr. men icke förvärvat förr, än de komma håda på en bolster och under ett lakan. Skiljas de sedan för några orsakers skull, då skall hon hava Åtskillnad göres mellan riittsböckcr och lagböcker. Med rättsbok menas en u])|)leckning av gällande riitt — — vaneriitl eller av landstinget antagen kunglig eller kyrklig lagstiftning. Med lagbok menar man en rättsnppteckning tillkommen som en auktoritativ text genom en lagstiftningsakt». Götalagarna betraktas niirmast som rättsbik-ker och svealagarna, med undantag av Dalalagen, såsom lagböcker. (Hafström, De svenska riittskällornas historia s. 36.) Lag -S 1 s. 206 samt Lundahl s. 1 ff. För de mera exakta gränserna och de delade uppfattningar som rått, se de två nämnda verken och däri anförd litteratur. För de övriga lagarnas giltighetsområden luinvisas generellt till .Hnupiists Lagsagor och domsagor i Sverige. vare sig denna var landets sed-
21 sin morgongåva, om andra villkor icke voro stadgade. 1 annat 1’all är det icke laga fång.» morghinn gitef sina*. a'n eig varur forskyad firi gior. adler a'r lum eig laghfangen.» Det 1'raiiigår av del eilerade, all nianneii vid fäsliiingssläniman angav vad han ville giva, men det framgår också, att detta säges vara »givel» i morgongåva vid fästningsstämman. Så långt har onekligen Winrolh rätt. Men detta »givande» innebär inget avslutat helt utan är en del i en stiirre helhet. Gåvan har ingalunda övergått från mannen och till kvinnan; den har inte förvärvats av henne genom del som skelt vid fäslningsstämman. Fö)ljande skeden skidle, då morgongåvan bestod av jord, ingå i förloppet: Sedan mannens frieri godtagits utsattes (1) fästningsstämman, d.v.s. ett (ilgille där trolovningen, fästningen, ägde rum och där hl.a. även morgongåvans omfattning bestämdes. Morgongåvan skidle också |2) lysas på giftermålskvällen, d.v.s. den skulle offentligen tillkännages, då giftermålet skedde.^® Omfärden (3) kunde ske på dagen efter hriillopet eller tidigare. Den sistnämnda var en rättssymbolisk akt och tillika praktisk handling, i det en vandring företogs runt den givna jorden. Man fastställde således jordens omfaltning och dess gränser.^' Det sista lagen niimner är att (4) komma båda på en bolster och under ett lakan.», d.v.s. en riiltssymbolisk handling som innebar ett gemensamt sänggående i vittnes närvaro.'^ 1, 2 och 4 är bundna i liden i för11 (il? 2. \'id pnrallelltrvck, sä(äl hiir .som i forlsällnin^eii avser hänvisningen till flock hade den fornsvenska texten i .Sehlytcr oeh den motsvarande niisvenska tolkningen i Holnd)äek och Wesséns Svenska landskai)slagar serie T), såvida inte annat anges. — .Sista meningen, »I annat fall är det ieke laga fång.», anslnter sig, enligt kommentarerna, icke till den föregående meningen ntan till den niist föregående, dvs den som slntar •— »en holster oeh under ett lakan.» Meningen ».Skiljas de [—•—■ •—] ieke voro stadgade.», :ir — landskapslagar serie ä s. 288 not 8 a.) C.arlsson s. 49. Svenska landskapslagar serie 5 s. 288 not 5. .Vngående omfiirden se A'gk 1 .TH 2 jir., VgL II .11? 1 oeh kommentarerna i .Svenska landskapslagar serie 5 s. 141 f. Se ((ckså .ålnupiist. Strödda bidrag till civilriittens historia s. 29 samt Carlsson s. 211 och Ilafstriim. art. Omfiird i KL XII sp .399 f. .Vngående ».Sjunätting» se Ilafström, art. .Sjimiitting i KL X\’ sp 81(1. Carlsson s. 49 f, 1.‘57 ff. Då det giiller Carlssons åsikt om siingledningens roll för morgongåvan så hiinvisas till s. .')(! f not 8(1, 87 i denna avhandling och det diir anförda. ett inskott, som bryter sammanhanget.» (Svenska
22 hällande till varandra. I'2ndast 3. oinfärden, är tidsmässigt oberoende. Den kan inträffa redan efter 1, men har naturligtvis sin andra tidsgräns förlagd till hinderdagen. Omfärden har ytterligare en egenskap, som skiljer den från de (ivriga —den kan helt utgå. Den brukas nämligen endast då jordegendom gives. Vid lös egendoms givande har den ingen tillämpning. Om morgongåvan bestod av lös egendom skidle följande serie fås: »givandet» på fästningsstämman. lysningen på giftermålskvällen samt förvärvandet genom sänggåendet. Morgongåvan som l()s egendom skulle alltså vara förvärvad av hustrun på bröllopskvällen och infe på dagen efter brcillopet. Att sänggåendets roll i GB 2. så här långt tolkats riktigt framgår också av GB 16: » så snart de kommasamman pä en bolster och under ett lakan, då äger hon tredjedel i boet och i morgongåva tre marker av hans lott .» l)aghar per coma* bapin a en bolster ok vnÖer enae ble. j)a a hon ])ripiungh .i. bo ok. 111. mrirkcr af hans lot at hindra'dax giaf.» Om morgongåvan i stället bestod av jord. kunde omfärden placeras in antingen på dagen efter bröllopet eller före denna dag. 1 det senare fallet kan fciljande ordningsföljd tänkas: fästningsstämman, omfärd, lysning på giftermålskvällen samt sänggåendet. Aven hiir har morgongåvan slutgiltigt fiirvärvats på bröllopsdagen och således inte på hinderdagen. 1 giftermålsbalken säges: »pct a'r alt fult fangh iorpa'r. aai vmfierp komber a. annantingia* a hindra‘daghinum adlcr för. ok cig annath fvr a?u per koma baj)in a cn bulster adlor a ena? ble.» »det är allt fullt jordafåug. om omfärd sker antingen pa dagen efter bröllopet eller förr, men icke förvärvat förr, :in de komma båda på en bolster och under ett lakan.» Lagen förklarar uttryckligen, att även om omfärden skett Lire sänggåendet, så har kvinnan ändock inte förvärvat gåvan förrän efter sänggåendet. Men i och med denna är den fiirvärvad, den >« VgL II (;b H). -0 VgL II GH 1>.
23 ;ii,'s av henne. Del slutgiltiga i detta fall är således sängledningen i)eh inte oinfärden. Man kan fråga sig vilken betydelse det skulle fa om mannen dog efter omfärden men före sänggåendet. Svaret måste bli att kvinnan i så fall inte lagligen fångat en i jord given morgongåva. Förvärvad var den ju först i och med sänggåendet. Omfärden var således i sig själv något i detta sammanhang otillräckligt. Det slutgiltiga bekräftandet var sänggåendet. Först i och med denna kan det talas om ett laga fång, ett definitivt överlalande och mottagande. Detta förefaller onekligen förvånande. Men faktum kvarstår och det är vad som kan väntas, när som här två olika rältssymholiska akter, onifärd och sänggående, sammanförts. Den ena måste beteckna slutpunkten i förhållande till den andra, den ena måste således bli den avgörande slidgiltigt beseglande rättshandlingen. Här har alltså sänggåendet tilldelats den rollen. Det skall betonas att omfärden var en del av helheten. Den skulle enligt lag vara med för att ge ett laga fåiig.-^ Det framgar ju klart av lagens påpekande att det i annat fall icke var laga fång. \’ad innehiir del då om omfärden företogs på dagen efter hridlopel, d.v.s. vid den enligt ^’ästgötalagen absolut sista tidpunkten. Aven då måste en »sammanstötning» mellan de båda rättshandlingarna, sänggåendet och omfärd, ske. Xågon av dem måste iiven nu innebära slutpunkten på givandet och därmed också den <lefinitiva bekräftelsen på fiu'viirvet. Slutsatsen måste bli alt morgongåvan i detta fall inte slutgiltigt lorxiirvats förrän omfärden iigt rum. d.v.s. dagen efter bröllopet. Bada fordras ju fiir att handlingen skall vara lagenligt avslutad, och fin- att det skall kunna talas om ett laga fång av jorden. Del intriiffar således att när omfärden fiirlägges till en tidpunkt fcM'e siinggåendet. sa mister den sin förmåga alt ensam innebära -' Oinliirdcns l)C'lyilol.se vid köp framgår av JB 1, i vilken det siiges att ell kiip inte får lirytas sedan omfärd skett. Av intresse iir också att det i lilliigget till \"gL påpekas, att morgongåvan vid försäljning lagligen skulle bjudas arvingarna och inte den som gav, eftersom det var fullt jordafång. i\gl, 11 .IB 1, .\dditamenl 11:11. Se också ^'gk 111:67.)
24 ett definitivt lagöverlåtande, medan en omfärd dagen efter hriillopet ger samma resultat, men nu för sängledningen. I detta fall har det definitiva förvärvet skett först på hinderdagen. Det innebär inte att hustrun helt gick miste om morgongåva, då omfärden uteblev äv'en dagen efter bröllopet. I CiH lö. .som tidigare citerats, säges att hon ägde en tredjedel i boet och tre marker i morgongåva av hans lott, så snart de kommit samman på en bolster och under ett lakan." Men för att en morgongåva given i jord skulle vara ett laga fång fordrades omfärden. Här har hela tiden gjorts gällande att sängledningen ägde rum på bröllopsdagen. Att så verkligen varit fallet framgår också av GB 2: — »men vängåva skall vara gäldad på gifterinalskvällen. da tie komma båda under ett lakan.» -•* »am vingiaf skal lukin vara? a giptrer qiuelde. ha hc koma ba[)in vnder ena? ble.» Sänggåendet har följaktligen skett på bröllopsdagens kviill. efter det att morgongåvan lystes, vilket också skedde på giftermålskvällen. Det torde framgå av det sagda att den i litteraturen dominerande åsikten, att morgongåvan alltid skulle ges pa hinderdagen, inte är hållbar. Det är således frågan om ett utdraget skeende i tiden där lielheten bestod av flera delar. Om vi med givandet avser det som fordrades för att mannen skidle avträda och hustrun därmed fiirvärva morgongåvan, så har den slutgiltigt givits antingen pa hriillopsdagen eller hinderdagen. Det är således omfiirdens placering i skeendet, när det givna bestod av jord, som avgjorde när morgongåvan gavs. Det kan fiir oss tyckas egendomligt eller t.o.m. uteslutet att en gåva, som benämnes såsom mor(jon- eller 7u/?f/cr(/op.vgåva. ges ])a bröllopsdagen, d.v.s. dagen före den tidpunkt som namnet i sig anger. Denna brist på överensstämmelse har som synes inte vid nedskrivandet av den yngre Västgiitalagen vållat några besvär. IHt ännu klarare belägg, på att medeltidens miimiiskor vid lag- -- \’gL II GB 16. Det innebär einelterticl inte att morgongåvan alltid, i ett dylikt fall, skulle vara just 3 mark. I fråga om morgongåvans storlek hiinvisas till kapitlet: Västgötalagens bestämmelser om morgongåvans storlek, -3 VgL II GB 2.
25 skrivandet inte sag diskrepansen mellan beteckning och tidpunkt som oöverkomlig, föreligger i den tidigare omtalade stadslagen. 1 den ges morgongåvan just på bröllopsdagen.-^ Någon otVirenligbet fiireligger således inte här. Winroth har, som tidigare påpekats, förlagt givandet till fästningsstämman. Vad som där sker är emellertid att mannen lovar att ge och därvid specificerar morgongåvans innehåll. Denna del i helheten saknar ju värde, om den inte i tiden följs av det som enligt GB 2 fordras fiir att åstadkomma ett avslutat helt. Det visar sig vid en granskning av Winroths utsaga att han laborerat med olika helhetshegrepp. Det torde av vad som tidigare sagts stå klart, att han för Västgötalagens del arbetar med ett »givandehegrepp» från fästningsstämman, som är helt skiljt från det som fordrades f()r att givandet skulle vara helt avslutat. Den distinktionen gör han emellertid inte f(')r exempelvis landslagarna. I de fallen åberopas inte bara de paragrafer i vilka tidpunkten anges utan också den paragraf som upptar den erforderliga rättsceremonien. Fiir dessa lagar anför han alltså helheten och gör ingen boskillnad.-’ Morgongåvan har således enligt den yngre \’ästgötalagen givits på bröllopsdagen eller hinderdagen. De i den äldre \'ästg()talagen förekommande uppgifterna är däremot fåtaligare. Den här ovan anftnda centrala passusen ur GB 2, i den yngre versionen, saknas helt i den äldre. \’ad som diiremol finns är en motsvarighet till den tidigare använda GB lö, d.v.s. giftermålsavtalets lydelse: »Sva a*!' firi gipl at skilia?. l)aglia‘r hor kiinuc bahi a oil liulsfa'i' ok vnhir ona bloo. ha a bvn hricliungh i bo. ok. 111. m<trk(vr at bindradax ga?f. af bans lot.» »Sa skall i giftorinål sägas: så snart do komma, samman på ott bolstor ooh undor ott lakan då ägor bon trodjodol i boet ok i morgongåva tro marker av bans lott .» -•* Det är allt som uttryckligen stadgas om det rättsliga förfarandet. Morgongåva kunde utlovas i Kisöre vid fästningsstiimman. MEStL CiH (5: 3, 9 iir., 9: 2. Winroth, I r mina föreliisningar 2 s. 74 och speciellt då not 4. VgL I GB 9: 2.
26 och i sedvanlig ordning lysas på gifterinålskvällen. I ett dylikt fall förekom vid det slutgiltiga givandet ingen oinfärd, eftersom den endast ägde tillämpning då jord gavs. Då morgongåva gavs i lösöre, så t jänstgjorde sängledningen som den slutgiltigt bekräftande rättshandlingen. Morgongåvan var därmed given på bröllopsdagen. Även om morgongåva icke gavs, så ägde hustrun sådan i och med den sängledning som skedde på bröllopsdagen. Att inte omfärden nämnes i samband med morgongåvan kan synas egendomligt med tanke pä den roll som den spelat, och den tidsbegränsning till senast dagen efter bröllopet, som den hade i den yngre versionen. Det är naturligtvis möjligt att omfärden för morgongåvans del innebar ny lag. som antingen växt frameller nyskapats i samband med redigeringen av den yngre lageditionen. Det sannolika är emellertid, att omfärden redan dessförinnan varit knuten till morgongåvan. Omfärden i den äldre Västgötalagens jordabalk och reglerna för birvärvandet av jord. vare sig det gällde kiip eller ])ant O.S.V., var utbildade redan j)å ett tidigt stadium.-^ Sannolikheten talar således för att omfärden, då morgongåva gavs i jord, birekommit tidigt. Den äldre \’ästg()lalagen nämner inte om omfärden kunde ske saväl före som efter sängledningen. Det går således inte att med säkerhet avgiua niir morgongåva i jord gavs enligt den äldre lageditionen. UHKUXDSMATERIALETS UPPGII lER OM TIDPUXKTEX Det har inom \"ästerg()tlands lagsaga funnits två typer av morgongåvobrev: brev i vilka givandet skett på brcillopsdagen och brev i vilka givandet skett dagen efter brcillopet, d.v.s. pä hinderdagen. Erågan är om det bevarade urkundsmaterialet innehåller uppgifter om bägge dessa former. Det äldsta diplomet av intresse i detta sammanhang härrör från den 1/1 1823. 1 dokumentet företar brevutställaren ett utbyte av -■ Vi-I. 1 .IB (i.
27 de iirspruiiffliga inorgongåvo^odsen mot nya. Gåvan .säges vara given på briillopsdagen.-*^ Den 5/9 1547 möter del för.sta bevarade inorgongåvobrevet med sk()fning,“^ där givandet ägt rnm på dagen efter bröllopet.På rätt hinderdag har också en morgongåva givits, som i liden ligger f<")re åtminstone den 27/9 1351. I).S 237(). Del rör si"» h;ir oni ell iitl)yfe av niorf^onf^åvof^odsen och inte, som .Möller gör gällaiule. om ett givande av morgongåva (s. 76). De från början givna godsen \ar l)el:igna i Mularps sn . \’artofta härad. — Det finns elt morgongåvol)rev från tiden 1300—1310, i vilket »curiam ineam in daliim» ges ])å bröllopsdagen med skötning. (D.S 1767.) \’ar någonstans det givna är beliigel kan emellertid inte avgöras. Det är inte nteslntet, att iiven denna morgongåva givits inom Västergötlands lagsaga. -* Del finns i landskai)slagarna exemiiel på flera av de symboliska former, som brukades vid överlåtandet av fast egendom. Den förmodligen iildsta var s k ö l II i n g e n. som från biirjan anses ba förekommit endast vid gåva. Den iiinebiir alt »givaren tog en torva av jorden och lade den i mottagarens skiile». En annan symbolisk form var den tidigare omtalade o mf ;i r d e n, och en tretlje den s.k. s k a f t h å 11 n i n g e n. I sistniimnda fall beriirde överlåtaren och ett visst antal fastar ett skaft. .Skötningen förlorade relativt tidigt sin roll som symbolisk form fiir Jordöverlåtelse. Ordet »sköt- (lat. seotatio) förekommer i urkunderna som beteckning på omfiird ning eller skaflhållning. \’id fiirsäljning i \’äslergötland år 1261 (D.S 1038) säges Seotalionem legitima et approbala seciindiim jialrie consiielndinem scolaiii videlicll mami mea cum manibus astanciiim haste ajiposita,» . lliir rör del sig således om skafthållning (hasta=skaft). 1 elt annat dokumenl. nu från år 1346 iDS 41)44), säges det i samband med en gåva: ».Seotamus del: -— —] cum oinni ralificacione et modo leguin \'cstgolorum. dictis skapt —» scottacione . ocb är 1347 (D.S 4130) heter det: »— (I| legillima ipie wlgariler dicitur wmfaerdh, delta fiirfaringssiitt också förekommer i morgongå\i)breven. — Ordet skötning betecknar således i den h:ir behandlade betydelsen en laglig överlåtelse av fast egendom, diir den symboliska formen inte Hiiigre var den ursjuungliga. (.Vlmcjuisl, Strixlda bidrag till civilriittens historia s. 28 f. llafsIrönn, art. Skaflhållning i KL X\’ sj). 382 ff.) Det :ir inte förvånande alt sk(il'tli(illnin(/cn. som redan tidigt fiirekommer vid försiiljning, stuntlom också fått beteckna sliitpiinktcii vid givaiulet av morgongåva. Skafibållningen har således, inåhiinda genom påverkan utifrån, existerat som en sJiilvstiindig symbolisk form inom \;istergötlands lagsaga. .Som ett något sent exempel på delta kan för morgongåvans del DS 4871, från år 1352, niimnas. I det di|)lomel ges några gårdar i morgongåva enligt viistgötariill »cum hasta scotacionis». (.\lnupiisl, .Strödda bidrag till civilriittens historia s. 29.) DS 4222. cl vinfaerd.» — . Det iir naturligt att ■” H.\. Odal. jierg. brev 98. Kristina llcmmingsdotter, Hemming Tannes
28 I övrigt ger urkundsmaterialet ingen upplysning om tidpunkten för givandet. Materialet är som synes magert men fullt tillräckligt, för att bekräfta att givandet också i det vardagliga livet skett vid olika tidpunkter. Det kan således konstateras, att morgongåvan enligt den yngre Västgötalagen kunde ges på såväl bröllopsdagen som på dagen efter bröllopet. 1 den mån gåvan bestod av jordagods, så blev tidpunkten för omfärden det avgörande. Skedde denna på bröllopsdagen, så var morgongåvan också, i och med sänggåendel. given på bröllopsdagen; skedde omfärden på dagen efter bröllopet, så var också givandets slutliga bekräftande förlagt till denna dag. Då gåvan bestod av lösöre, så var det hela avslutat på bröllopsdagen. Att de båda tidpunkterna, bröllopsdag och binderdag, också begagnats i det vardagliga livet framgår av de ovan anförda diplomen. Den iildre ^'ästgötalagens bestämmelser innebär att åtminstone morgongåva given i löstire gavs på bröllopsdagen. Den innebär (lotter, var gift nicd Jöns Brndsson (Lejonansikte, Bengt Nilssons ätti och erhöll den 27 9 1351 (DS 4748) morgongåva av honom. Hennes hror kallar emellertid redan ett halvår tidigare (DS 4700) Jöns för »magh». Hon hade förut varit gift inte bara med Bryniolf Haraldsson iitan också med en herr .\ntonius. Det var den sistnämnde som på riitt hinderdag gav morgongåvogods i \’ästergötland. Detta äktenskap var det första, åtminstone av dessa tre. Larsson konstaterar, s. 416 not 15, att sönerna Sten och Hemming Jönsson omtalas som enda arvingar efter Kristina Ilemmingsdotter. Det finns emellertid också en dotter Birgitta, vars fader var Bryniolf Haraldsson. (R.\. Odat. j)erg. brev nr. 98.) Det är ur genealogisk och godshistorisk synpunkt möjligt att komma betydligt längre, både framåt och bakåt i tiden, än vad som hittills skett i den i litteraturen förda diskussionen. (Se förutom det tidigare omtalade odaterade hrevet nr 98, också exempelvis RPB 1273 osv.) 1 detta sammanhang skall emellertid inte de olika spörsmålen tagas upp till granskning. (Se Larsson men också Karl L’no Petterssons art. Lejonansikte, Bengt Nilssons ätt i .\ldre svenska friilseshikter 1:1 s. 72.) ^'id Tyrgils Knutssons bröllop i Stockholm, i början av 130()-talet, gavs, enligt Erikskrönikan, morgongåvan dagen efter bröllopet. Den bestod, fortfarande enligt denna krönika, av huvudgården Gum med elva underliggande gårdar. Gum var belägen i Västergötland. (Magnus Erikssons landslag i nusvensk tolkning av .\ke Holmhäck och Elias Wessén s. 55 not 55. Styffe, Skandinavien under unionstiden s. 155 ff samt Jarl Gallén med bidrag av A. Filip Liljehohn, art. Tyrgils Knutssons iitt i ,\ldre svenska friilsesläkter 1.1 s. 89.)
29 också, all då niorgonf»åva icke givils, sådan ändå ansågs ägd i och ined den ])å bröllopsdagen företagna sängledningen. Definilionen av morgongåvan på landsbygden, såsom en gåva given på dagen efler bröllopet, är otillräcklig ocb följaktligen felaktig. Landslagarnas rättstraditioner och de seder som under århundraden levat kvar på landsbygden har inte varit så ensartade som den senare litteraturen ocb huvudparten av den tidigare gjort gällande. Det står fciljaktligen redan nu klart, att det inte kan hävdas, att »sedan urminnes tider (iverlänmats på morgongåvan morgonen dagen efter briillopet.» Någon sådan obruten linje bar inte förelegat på landsbygden i sin helhet, även om det ursprungliga varit binderdagen. Om den bär återgivna lagliga differentieringen, ocb den i praktiken fiirekommande variationen är något fcir Västergiitlands lagsaga speciellt eller ej. finns det anledning återkomma till i annat sammanhang. Nu intresserar det västgiilska kiilbnaterialet närmast ur andra aspekter. Dl'] m1’:d morgongåvan Förenade restämmelserna OM ÄGANDERÄTTEN De villkor som fcirekommit i del praktiska livet framgår åtminstone delvis av urkundsmaterialet. I ett diplom av år 1327 anf()res biljande bestämmelser: Om mannen dog ftire hustrun ulan barn, så (ivergick morgongåvan, med evig rätt, till henne ocb hennes arvingar. Om hon däremot dog hire honom ocb utan barn, så tillfiill det givna honom ocb hans arvingar. De bestämmelserna kan sammanfattas i att morgongåvan i händelse av barnlöshet tilltT)ll den (iverlevande av makarna. Det förklaras dessutom, att då m a n n e n dog först ocb barn fanns i äktenskapet, så skulle det givna tillfalla dessa såsom mödernearv. Det påpekas särskilt, all denna riitl inte gällde barn i annat äktenskap. Carlsson s. 146. ■■53 2646. .Sc också DS 3477, där hcrfif'innan Ingeborg skänker gods ined vissa besliiinmelser knutna till gåvan.
30 I den form del sistnämnda villkoret föreligger, d.v.s. då barn fanns, upptar det endast ett av de två teoretiska möjligheterna, l^ct finns emellertid ett tidigare belägg på att morgongåvan ses såsom mödernearv. och då i en mera vittomfattande bemärkelse. Biskop Bryniolf Algotsson (.\lgotssönernas ätt) bortgav i slutet av 1200-talet de gods som hans moder erhållit i morgongåva. Modern var nii diid, medan fadern levde. Eftersom biskopen f()ddes senast 1248, så har morgongåvan givits senast detta år.^^ 1 detta fall bar således det givna redan under första delen av 1200-talet betraktats såsom mödernearv, även då hustrun dog först och mannen (iverlevde. Här har också morgongåvan utgivits redan under faderns levnad. Hur fiirhåller sig då dessa villkor till lagen? I den yngre \’äslgötalagen är giftermålsbestämmelserna kortfattade. I denna säges att: ».Skiliics l)e at sipan firi nokra' fatta» sakir. haui hon morgliinn giaf sina». a'n eig varur forskya»! firi gior.» .Skiljas de sedan för nägra orsakers skidl, då skall hon hava sin morgongåva, om andra villkor ieke voro stadgade.» Det betyder att hustrun exempelvis vid mannens diid utfick det givna, vare sig barn fanns eller ej. Detta naturligtvis under förutsättning att inte andra villkor stipulerats. Eftersom morgongåvogodsen var lagligt fång, så var de hennes. Det innebär att det i händelse av arv. då barn fanns i äktenskapet, var dessa barns mödernearv. Då barn saknades, så tillhörde det hennes arvingar. På samma sätt medfiirde detta laga fång att det givna, då hon dog före mannen, var barnens mödernearv eller tillföll hennes arvingar om barn saknades. Intressant i detta sammanhang är ett tillägg till den yngre Västgötalagen. I detta (11:11) fastslås att morgongåvan vid försäljning skulle lagligen bjudas hennes arvingar, och inte den som givit gåvan. Detta motiverades med att den var fullt jordafång.^® I den yngre Västgötalagens ärvdabalk 7 redogöres för arvsDS 1268, 1256—58. Jakob Koit, art. .\lgotssönernas ätt i .\ldre svenska frälsesläkter 1:1 s. 2. »5 VgL II GB 2. 36 VgL II. .Addit. 11:11.
31 skif'fel efter en man som varit gift tre gånger och haft barn åtminstone i de två fiirsta av dessa, hhiligt denna flock skulle morgongåvan utlämnas åt alla, sedan mannen dött. Mannen har som synes rätt att innehålla såväl mödernearvet som morgongåvan under sin levnad.'^' I den iildre \’ästgötalagen anges på olika ställen i lagen att hustrun vid mannens dcid skidle erhålla sin morgongåva.I den finns också stadgandet angående morgongåva, då mannen gift sig tre gånger. Det har tidigare sagts, att det även under denna tid iir sannolikt, att omfärden förekommit, då det givna hestod av jord. Morgongåvan har då iiven enligt den äldre \’ästg()lalagen hetraktats som ett laga fång. Det innebär att hustrun, även enligt den äldre versionen, inte hara utfick sin morgongåva, då hon med eller ulan barn överlevde mannen, utan att den också betraktades som harnens miidernearv eller, då hon var barnbis, såsom hennes och hennes arvingars. \"ad som tidigare sagts, om förhållandet då mannen överlevde hustrun utan barn, torde även gälla för den yngre versionen. ^'ästgötalagen tillåter uttryckligen att vilkoren ändras. En jämfiirelse mellan diplom och lag visar att man åtminstone i ett avseende begagnat sig av detta. I det praktiska livet har det bevisligen ftirordnats, att morgongåvan skidle tillfalla den tiverlevande av makarna, om barn saknades. Det innebär att mannen och hans arvingar hehiill det givna, om han barnbis iiverlevde sin hustru. Detta således till skillnad från lagen, enligt vilken morgongåvan skulle (ivergå till hennes arvingar. Det har i litteraturen gjorts gällande, att morgongåvan utfiill »först vid mannens död.», och att det var han som fiirvaltade den, så länge han levde. I den iildre Västgötalagen stadgas emellertid att hustrun skulle erhålla morgongåvan i den händelse de skiljas »för några orsakers skull,» sakir.»), såvida inte andra villkor voro stadgade.’*^ II, .\B 7. .Svenska landskapslagar serie 5 s. 85 not 18. VgL I ÄB 5, 18 pr., 25. VgL I ÄB 5. Carlsson s. 216. ■“ VgL II GB 2. »firi nokriE fallas (
32 Av de f 1 e r f a 1 d i g a skilsmässoorsaker som här antyds kan makens diidsfall endast utgöra en. Talet om olika tidpunkter för skilsmässa mellan makarna förekommer också på annat ställe i lagen. I GB ö t.ex. behandlas bl.a. böter till hustrun då åtal väckts för hor. Hon eller hennes arvingar hade, i händelse hiiter utgick, rätt att uttaga dem nr boet — — skiljer död eller håg.» ( hngher.») Det citerade återkommer också, i något annan form, i den äldre Västgötalagen. Efter att ha fastslagit att utdömda böter åter skall läggas i boet säger lagen att: »Hon skall äga dem, vare sig dem skiljer död eller håg.» (»a‘ga' hun |)em huat l^em skil hsel tella?r hiigha*r.») I denna tidigare lagedition anges också de h()ter hustrun erhåller, då mannen slagit henne i kyrkan eller i ölhänk, d.v.s. vid gästabud. Aven nu skall böterna läggas åter i boet, men hon äger »tage demut. omvare sig håg eller död skiljer demåt.» — »taki. or huat j^ein skil hiell)er hughier alla?r htel.»).^^ Det framgår av det ovan citerade och refererade, att skilsmässa verkligen kunde äga rum under mannens levnad, och alt hustrun även i ett dylikt fall utfick sin morgongåva. Att mannen inte i ett sådant fall förvaltade morgongåvan torde också slå klart. Landskapslagarna är följaktligen inte, såsom det hävdats i litteraturen, entydiga i delta avseende. Ihiligt Nyländer känner svensk landskapsrätt en huvudsaklig förutsättning för äktenskapsskillnad, nämligen hustrus hor».^'^ M(")jligheterna inom \’äslergötlands lagsaga har som synes varit flera. vare sig dem huat jiein skil leller heel oeller riilt endast *■- Vi,«L II (',B G. « VgL I GB 5: 1. ^ gL I BB (Bardaghae holkar) 4 respektive SI (Slagsmälshalkeni 4. S\enska landskapslagar serie 5 s. 67 not 23, 24. Nyländer s. 12. Han påpekar dessutom att en av landskapslagarna också anger egcnvilligt förlöpande. (ögL, Kyrkobalken 27 pr.) Dårined inte sagt att möjligheterna ;ir helt uttömda härmed. En fortsatt analys skulle måhända kunna ge ytterligare orsaker. En sådan understikning faller emellertid utanför denna avhandlings ram.
3a VÄSTGÖTALAGARNAS BESTÄMMELSER OM MORGONGÅVANS STORLEK Både den äldre och den yngre ^"ästgölalagens giftermålsbalk innehåller en gradering av såväl kvinnans rätt till bodel som morgongåvans storlek.Eftersom uppgifterna i vissa fall är oklara och i vissa fall ofidlständiga, så skall en granskning förelagas, även om ett fullständigt klarläggande inte kan göras. Mannen kunde enligt lagarna vara ättboren, frigiven eller träl samt kvinnan ättboren, frigiven eller hemmafödd trälkvinna. Här skall f()rst den frigivne mannens morgongåva granskas enligt den yngre lagversionen. ?'n frigiven imin som gifte sig med ättboren kvinna gav 1 mark i morgongåva. Det blev dessutom tredingsskifte i deras bo, så att kvinnan i detta fall erhöll 1/3 av boet och 1 mark i morgongåva. Om en frigiven man gifte sig med hemmafödd trälkvinna och icke gav vare sig vän- eller morgongåva, så erhöll hon hälften av boet. Någon morgongåva utgick icke därtill. Den inkluderades således i halvparten. Gavs däremot vängåva så kom hon att äga 1/3 i hodel samt morgongåva av hans lott.'*® Hur stor denna morgongåva blev anges emellertid inte uttryckligen i giflermålshalken. Eftersom den här behandlade paragrafen tidigare fastslår att frigiven man gift med ättboren kvinna gav 1/3 i bodel och 1 mark i morgongåva, så b ö r morgongåvan, även då hustrun var hemmafödd trälkvinna, bli 1 mark.*** Bestämmelserna har delvis tagits iipp till behandling av Hafström, Tioh;iradslagen oeh ^’;irendsr;ilten s. 73 f. samt Carlsson, s. 210 f, och .\qvist. Den sistnämnda i uj)|)satsen Inheritance and Gifts in some Medieval Laws, s. 76 ff, som ingår i 1972 års Scandinavian .Studies in Laws. Jfr med dessa. Här kommer i det följande endast i ett fåtal fall ett direkt kommenterande att ske. .\(jvist förklarar att om vängåvan givits, så gifte hon sig till 1'3. hut the 'morgongåva’ does not issue.» (s. 78). VgL II GB 3. Denna flock citeras här på s. 36 f. Vängåvan var den gåva mannen gav kvinnans giftoman. Den skulle gäldas på giftcrmålskvällen då mannen och kvinnan kom båda på ett bolster och under ett lakan. (VgL II GB 2.) :! Ilans Petersson
34 Här finns således uppgifter om frigiven man—ätlboren kvinna samt frigiven man—hemmafödd trälkvinna; i det senare fallet vare sig han nu uteslöt vän- och morgongåvan eller hlott gav vängava. Däremot säges inget idtryckligen i giftermålshalken om fiirhållandet frigiven man—frigiven kvinna samt i vissa avseende frigiven man—hemmafödd trälkvinna. 1 några av dessa fall ges ett indirekt svar i äB 3ö: »Dör en frigiven, säga de som äga honom, att han var gift titt tvä lotter, då skola de gälda till hans hustru en mark såsom morgongåva av sin lott, om de töras styrka, att han var gift till två lotter.» »Dör fradsgiui calla? her a^r han agho han varfe giptan til tuigite lota. h^* skulu he giadÖe cono hans mark at hindriedax gia^f af sinum lot. am her ]jora vita han til tuigia? lotie.» En frigiven gift till två lotter är liktydigt med att mannen ägde två tredjedelar och hustrun en tredjedel i hoet. Det innehär, till att hörja med. att den olösta frågan, om hur stor morgongåvan var då frigiven man gav vängåva vid gifte med hemmnfödd trälkvinnn. kan lösas. Det säges ju i GB 3 att hon giftes till en tredjedel och morgongåva av hans lott, och därav följer att gåvan hlir 1 mark. ÄB 3ö anger, som synes, utan hänsyn till hustruns ställning hennes morgongåva till 1 mark i de fall då mannen var gift till 2/3. Det stämmer ju också helt överens med vad GB 3 säger om ätthoren kvinnas morgongåva då maken var frigiven. Det går följaktligen också att hesvara frågan om hur stor morgongåvan var, då en frigiven man gifte sig med hemmafödd trälkvinna och gav morgongåva alternativt morgongåva och vängåva. Morgongåvan var i håda dessa fall 1 mark.^^ VgL II ÄB 35. Denna flock behandlar en frigiven som ägdes. Se härom .Svenska landskapslagar serie 5 s. 96 not 93. Aqvist har förklarat att vängåvans givande eller icke givande var av fundamental betydelse, då det gällde att avgöra huruvida hustrun skulle erhålla 1/3 eller 1/2. (Aqvist s. 78.) Den »fundamentala» betydelsen skall emellertid inte överdrivas. Det framgår av det ovan sagda att då exempelvis en frigiven man blott givit morgongåva till den hemmafödda trälkvinnan, så blev hennes del 1/3, eftersom tredingsskifte rådde då morgongåva givits. Ett uteslutande av vängåvan medförde således här inte att 1/2 skulle utgå.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=