77 i^å därhän, all alla biskopar i sådana 1'all 1'ick rält all bevilja avl()snini>. om iiile enorma IcVrbrytelser förelåg.^ (Jlr nedan s. 80). ^'ad belrälfar blodskamsbrollen beviljade Honorins III 4 lebr. 1227 ärkebiskopen av Lund. som tillika var svenska kyrkans primas. riitt att abi^'^^a dem. som f^jort sig skyldiga till incest ocb tidelagsbrotl. en lämplig penitens. Den lundensiske ärkebiskopen hade liksom biskop Dengt i Skara i en hänvändelse till påven åberopat, alt syndarna avskräcktes genom resans 1‘arligbel ocb längd ocb därbir valde att förbli i synden hellre än att inställa sig i Rom fcir att få absolution.’’ \"äslgötalagarnas bestämmelser om botgöring för incest genom vallfärd till Rom bar inte upptagits av (ivriga medeltidslagar. Rrottet bestraffades med biiter till världslig ocb kyrklig myndigbet.’" Upplandslagen omtalar (KK 15:8) dock botgiiring nlomlands i allmänna ordalag, som kan ba innefattat också incest. Samma lag föreskriver (MR 18) vallfärd .som bot vid »inomsängsdråp», varmed i första band avses, alt mannen eller bnstrim dräpte den andra ])arten. ett lagbnd som står i god överensstämmelse med Alexander lll:s påbnd angående dråp å nära anförvant. kådigt västgölarälten hade ju en överenskommelse träffats mellan konungen, biskopen och landskapslinget beträffande bandläggningen av styggelseverken. I fråga om incest gick emellertid idvecklingen därhän all kyrkan gjorde anspråk på att ensamdöma i dessa mål. Härom beter det i Upplandslagens kyrkobalk 15 pr. i ett lagrum, som kom att spela en framträdande roll i fortsättningen: »I fråga om bjonelag. skyldskapsbrotl, andligt skyldskapsbrott, svågerskapsbrott får ingen åklagare ocb inte någon annan åtala än biskopen eller den som fått sig biskopens dom anförtrodd. Rlir någon skyldig i ett sådant mål, då skall bölas till biskopen sex marker ocb biskopen skall avgiira huruvida del bjonelaget skall slå fast eller inte.» ” De uppräknade brotten skulle alltså lyda under kyrkans domvärjo. Helt lyckades del tydligen inte kyrkan alt härvidlag giira sin myndighet gällande. låiligt den s.k. straffordningen av 1489 hade nämligen en uppgiirelse träffats angående sådana »biigmåles-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=