KAP. 5 INDOEUROPEISKA BRÖLLOPSRITER SAMMANSTÄLLDA MED SVENSKA SEDER I första delen av detta arbete har visats hur det gammalgermanska giftermålet utan tvivel har indoeuropeiskt ursprung samt att Upplandslagens giftermålsformel, som enligt stadslagen inleddes med orden: »Jag giver dig min dotter», har sin motsvårighet i åldriga formler på skilda håll. Särskilt anmärkningsvärt är den påfallande överensstämmelse, som råder mellan formerna för äktenskapets ingående i fornindiska bröllopssånger och svensk landskapsrätt. I Indien utgjorde liksom i Sverige frieriet, trolovningen, giftermålet och brudparets gemensamma sänggående i vittnens närvaro de viktigaste rättsakterna. Också folkliga, i vårt land icke lagstadgade sedvänjor såsom bröllopsbad. brudsten och »Tobiasnätter» fanns i det forna Indien.^ I centrum för dessa bröllopsseder stod i Indien liksom hos oss brudens överlämnande till brudgummen genom giflomannen, hennes far eller annan nära anförvant. Trots att en brahman var närvarande för att utföra det övermått av kulthandlingar, som var förenade med äktenskapets ingående, var giftermålet liksom i vårt land en borgerlig rättshandling. Formeln, som giflomannen uttalade, överensstämmer i fråga om själva inledningsorden med Upplandslagen: »Jag giver dig N.N. denna flicka N.N. ...» Sedan fadern-giftomannen på detta sätt givit bort bruden, skulle han lägga hennes högra hand i brudgummens högra. Så skildras alltså bortgivandet av bruden i en av Vedasångerna. Enligt en annan fornindisk källa skulle fadern överlämna sin dotter i närvaro av den församlade bröllopsskaran och därvid tre gånger uttala: »Jag har givit min dotter till denne N.N. för
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=