304 skjuter eftcrhaiut in sitt krav på dopet, åtminstone nöddop, som villkor tör arv.» I detta uttalande kan jaf» oreserverat instämma. Gregorius IX:s tlekretaler. c. 3, Liber III, Tit. 42. Ld. I'riedherg. II, s|). 643. Bland äldre litteratur i ämnet märks F. Hammerich. En Skolastiker og en Bibelteolog Ira Norden (1856) och bland nyare .S. Skov. Anders .Sunesons parafrase af Skånske Lov. Scandia, bd 13 (1940—1941), Lauritz Weibit.u. Skånes kyrka från älsta tid. särskilt s. 305 ff.. samt Stk; luui., .\nders Sunesen som lovgiver og juridisk forfatter .(Sv. .luristtidn. 1948). Hoi.MR.ÄCK-WessÉN. a.a.. IV. s. XIX ff. har en av Wessén författad kort översikt och jiimförelse mellan <ie båda laguppteckningarna. -® .Sedan denna exkurs år 1969 fullbordats bar jag uppmärksammat en un- <lersökning av Hans-Dietrich K.ahe. Das altscbonische Hecht als Quelle zur Missionsgescbichte des dänisch-sclnvediscben Haums. publicerad år 1957. Kabl utgår hiir ifrån SkL:s ord . . . »/or thij at högluv inan ina a'if (rrua’», som han sainmanstiiller med .\ndreas Sunesens uttalande i parafrasen, att den som inte äir pånyttfödd genom dopets sakrament, är som om han aldrig varit född och kan därför ej taga arv. Dessa båda rättsregler syftar enl. Kabl på vuxna personer och skiljer sig därigenom från övriga liknande föreskrifter i nordisk medeltidsriitt, eftersom dessa alla avse barn. Kabl drar hiirav vittgående slutsatser belriiffande den äldsta missionshistorien i Norden. Hela hans bevisföring vilar l)å tolkningen av högluv man. en man som begravts i hög, alltså en hedning. Lagrummet .SkL 3 syftar emellertid jiå nöddop av barn. Ett sådant lekmannado]) skulle vara lika giltigt som om det skett i kyrkan (av en jiriistl. beter det. och barnet skulle taga arv. » . . . am far |)a't a'y cristindom. l)a star juet ibaruet) A'y arf. for thy at högha’ man ma ey a'rme». Enligt min mening betyder höglnv man h;ir endast hedning i syftande (lå barnet ) och en mängd handskrifter av .SkL. diiribland den. som Schlyter givit nummer 4 (hs G), har i stället för höghe ordet hethen. Det ;ir till det citerade lagrummet ur SkL 3. som .\ndreas Sunesen anknyter i sin parafras, och att lagrummet skulle inta en särstiillning ifråga om dansk-svenska bestiimmelser omdop och arvsriitt och syfta på vuxna personer finns det ingen anledning antaga. Om tolkningen av Höghe man jfr Söderwalls Ordbok. 1. s.v. högher (subst.). s. 570 och del 11:2. s. 1242. siirskilt uttrycket aff hädhen högh: från heden tid. \i(iare .Schlyters Ordbok s.v. högha bgr. I-hil. Schlyter blev högher och /ic/mo niistan likabetydande». En närmare granskning av Kahls studie ligger utanför ramen för mina undersökningar. .Skånelagen ed. .Schlyter 206. 210. DGL 217. 223. .\ndrcas Sunesen. c. 127. Oversiittningen följer Wessén. senast a.a.. I HOLMR.jiC.K-WESSÉN. H’l. S. XXIII. -* .\ndreas Sunesen. c. 95. SkL ed. Schlyter 145. 147. DGL 151. 153. Om den kanoniska riittens instiillning till dödsstraffen se Hinsc.hiI'S. Das Kirchenrecbt. \'. s. 50. Om sacrilegiuin se Decretum Gratiani c. 21. G. XVII. qu. 4 (ed. Friedberg. I, sp. 8201. .Ifr Lizzie Garlsson. Den äldre Västgötalagens »til bogs» än en gång. .\N'F. bd 72 Il957i. s. 237 ff. samt Ericsson, a.a., s. 78 ff. Ericssons hiinvisning till mig. s. 81. not 177 bör ändras till den här citerade skriften, alltså ANE. bd 72. s. 237 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=