228 Här föreligger hypoteser, som utgår från del obestyrkta antagandet. att en överenskommelse angående dop och arvsrätt träffats redan mellan missionsbiskoparna och bönderna. Wessén har enligt mitt förmenande i landskapsrätten inte lyckats finna något stöd för sin mening, att rättsregeln omdopet är den äldsta. Han fortsätter emellertid sitt resonemang och framhåller liksom jag den bristande konsekvensen i olika balkar i SdmL och VmL.“** Intressantast är. menar han, HL ÄH 18:7. som lyder: »Nu vill kvinna komma till arv. Hon säger sig hava fött barn: detta barn var diipt i vatten och tog mjölk av sin moders bröst; ett sådant barn må jordas i kyrkogård. Prästen må styrka detta tillika med två män. Där kommer moder till sonarv efter sitt barn.» Fastän bestämmelsen, säger Wessén. är oskickligt formulerad, »innebär den tydligt, att i Hälsingland (dvs. i norra delen av Uppsala stift) som villkor för arvsrätt gällde dels att barnet var levande f()tt. dels alt det hade blivit döpt. Detta torde böra tolkas som ett säkert vittnesbiird om att så har varit äldre rätt också i de upj)- ländska folklanden.» (Wessén, s. 74). Jag kan inte finna annat än att Wessén här utgår ifrån det som skidle bevisas, nämligen att regeln om doj)et som villkor för arvsrätten återger »äldre rätt» i såväl Hälsingland som Uppland. Att man i denna fråga kan draga några slutsatser av det citerade lagrummet ställer jagmig oförstående inför. .^n mindre kan jag instämma i Wesséns slutsats: »Materialet fcirefaller alldeles tillrättalagt för en säker tolkning». Någon säker tolkning kan man enligt min mening inte finna enbart i den svenska landskapsriilten, den måste man söka genom en jämUirelse med utomsvenska kiillor. framför allt med isländsk rätt. Wessén övergår därefter till att förklara hur det kan komma sig. att UL ensam bland de svenska landskapslagarna inte innehåller någon bestämmelse om dop som villkor för arvsrätt. All dopet enligt UL inte utgjorde förutsättningen för arv innebar, anmärker Wessén. ett minskat kyrkligt inflytande. Fiirklaringen är. menar han, alt söka däri att enligt kanonisk rätt dopet inte var villkor för arvsrätten.-- Av denna orsak skulle rättsregeln ha strukits vid redigeringen år 129ö. Upphovsmännen till denna lagändring skulle enligt Wessén ha varit domprosten Andreas And och lagmannen Birger Persson, som
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=