221 lagrum ur lolkrätleriia och kommer till följande resultat: »Das freigeborene Kind tral in ältester Zeil nichl sofort mit der Geburt in die volle Rechtsfähigkeit ein, sondern erst mit der Namengebung, die binnen neun Nächlen zu erfolgen pflegte und schon in lieidnischer Zeit mil Wassertauehe oder Wasserbegiessung verbunden war. Bis dahin mochte der ^’ater dem neugeborenen Kinde die Aufnahme in sein Hans verweigern und es aussetzen lassen. An (len Akt der X(tinen(jehnng wnren iirspriiiuflieh nneh der EinIrilt in das volle Wergeld und die durch die HausgemeinschafI bedingle Hrhfdhitfkeit (jeknnj)ft.y> ■' Liknande uttalanden är vanliga i tysk litteratur. Utmärkande för dem är, att de är hållna i allmänna ordalag och inte redovisar någon källanalys. Hur Brunner i det här återgivna citatet fört samman de isländska källornas och folkrätternas vittnesbörd skall i det följande närmare belysas. Redan nu skall emellertid sägas, alt källorna till sill innehåll ingalunda är identiska och därför vid en granskning bör hållas i sär. De isländska källorna nämner ingenting om »nionätlersfrislen» eller (iverhuvud taget någon tidsfrist, inom vilken namngivning och vattenösning måste ha ägt rum. Eolkrälterna omtalar icke valtenösningen. De enda isländska kiillor, somnämner någon rättslig konsekvens av valteniisning och namngivning, är sagorna, som — fiir övrigt endast i ett fåtal fall —omtalar, att barnet, sedan dessa akter ägt rum, ej fick sättas ut.** Även om sagorna i jämfiirelse med lagarna endast kan tillmätas sekundärt bevisvärde, har man ingen anledning fiirulsälta annat än att de härvidlag återger en gängse folklig rättsuppfattning. Men att av sagornas omnämnande att barnet sedan det vatleniisls och fått namn ej fick sättas id, draga den villgående slutsatsen, all l)arnel härigenom kom i åtnjutande av »volle Rechtsfähigkeit» däri inbegripet arvsrätt, saknar slöd i källorna. Fiirklaringen till alt barnet efter namngivningen ej fick sättas ut är sannolikt att siika på det religiiisa området. Som (övertygande visats av G. Stormoch K. A. Iu:khardt i skrifter utgivna år 1893, resp. 1937 ' trodde de fornnordiska folken — på själavandring efter liksom andra, också luögtslående folk d(")den. Denna själavandring var vad de nordiska folken beträffar begriinsad alt gälla inom ätten och sammanhängde med namngivningen. Barnet uppkallades efter någon framstående släkting på
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=