20(5 Ijolu verki. lit'a miink enn niec^ 1119111111111.» Upphör Hied den oiida gärningen. Leva vill jag bland mäniiiskorna. »Sedan hlev go.s.sen vattenöst oeh kallad Torsten», heter det till shit. Geiioni vatteiiösniiigeii var det avgjort, att barnet skulle mottagas av sin tar oeh ej sättas iit.'-* Sagornas framställningar av barnutbärandet gäller städse välskapade barn. Att ett niissbildat barn skulle ta sättas ut. ansägs säkerligen så självklart, att en sådan handling inte kunde ge stoff till den dramatiska spänning, som åsyftas. Den isländska kyrkans reaktion mot det hedniska bruket att sätta ut barn kan man utläsa ur (irågåsens kyrkorättsliga avsnitt. Det heter där. att varje barn vilken skepnad det än hade — alltså också det missbildade —skulle föras till kyrkan (för att döpas). Barnet fick alltså under inga förhållanden sättas ut. Var det sa svagt, alt del inte tålde färden till kyrkan, skulle det liksom på andra håll i Norden få nöddop. Belysande för kyrkans vacklande inställning till begravning av barn. som fått nöddop och sedan avled, är Grågåsens föreskrifter härom. Fann prästen alt barnet blivit rätt döpt. fick det begravas på kyrkogården och man fick .sjunga liksång (iver del. Menade prästen däremot, att något väsentligt fattades i nöddo[)el. fick det inte begravas på kyrkogården. Dog barnet, sedan del blivit primsignat men inte döpt, skulle del begravas i kyrkogårdsgärdet. där vigd och ovigd jord miiltes. och liksång fick ej sjungas (iver det.'-” .\v de nordiska medeltidslagarna är de norska de mest givande, då det giiller att fiilja utvecklingen från hednisk åskådning fram till den kristna uppfattningen, alt varje barn, som var levande lött. hade rätt till liv och alltså ej fick dräpas. Som ovan s. I(i9 framhållits återger den äldre norska kyrkorätten vad det missbildade barnet beträffar hednisk rätlsu]>])fallning. båiligl den norska Borgartingslagens Kristenret (1:1. 111:1) skulle varje barn föras till kyrkan i'(ir att diipas. f(irulsafl all del
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=