KAP. 8 I TSÄTTANDE AV BARN Det välskapade barnet upptogs av kyrka oeh samhälle. Men hur gick det med det missbildade? Ett sådant barn betraktades fordom som olycksbringande och skulle därför omedelbart dödas eller sättas ut. Sedvänjan att sätta ut nyfödda barn är känd från forntidens greker och romare samt från en mängd andra folk. Den har levat kvar in i vår egen tid inte endast hos primitiva stammar utan också exempelvis i Japan och Kina.* 1 den äldsta germanska (utomnordiska) rätten omtalas endast sparsamt utsättande av barn. Som kommer att framgå av det IVdjande iir det inte något tvivel om att det gäller också friska och välskapade barn. Det äldsta exemplet är hämtat ur Lex Gundobada. burgundernas lag, och utgör ett tillägg till lagen, daterat till åren öl7/518. Lagbudet talar om hur personer, som finner ett utsatt barn och av barmhärtighet önskar ta upp det, likväl låter det ligga, därtT)!- att de fruktar att sedermera förlora barnet (till de köttsliga föräldrarna). Genom att barmhärtigheten på detta sätt förstummas, kan barnens själar gå förlorade.- På grund av en lucka i handskriften vet man ingenting om de följande bestämmelserna. Det är likväl tydligt, att de avsett att skydda fosterföräldrarnas rätt gentemot de köttsliga föräldrarna. Trots att lagbudet tillkommit på kyrkligt initiativ, sägs ingenting om förbud mot utsättande av barn eller straff för en sådan bandling. I Lex Visigotorum. västgöternas lag. från mitten av ()00-lalet. finns ett avsnitt, som har rubriken Dc (\rj>ositis infdiitibiis (om
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=